Fågelbollen

Den här bollen har vi haft på vår balkong sedan nån gång i oktober. Det är ingen sån där vanlig liten talgboll, utan en extra stor variant, cirka 13 centimeter i diameter skulle jag tro. Vi gladde oss mycket åt den här talgbollen i början, eftersom vi räknade med att flertalet fåglar skulle besöka just vår balkong tack vare den.

Under den första tiden med talgbollen kom det en och annan rackare och satte sig på den. Pettson var väldigt exalterad och förde till och med statistik över vilka fågelarter som hade besökt den. Men efter ett tag hände nåt. Fåglarna slutade dyka upp. Inte en endaste liten talgoxe eller blåmes syntes till. Vad var det för fel? Var bollen äcklig? Hade redan de godaste bitarna blivit uppätna? Var den för torr? Frågorna var många, svaren få. Jag ville ta ner bollen eftersom att jag inte tyckte om att se den hänga där helt deppig och ensam utan fåglar. Men Pettson var envis. Det kunde fortfarande finnas någon fågel som behövde mat så här i kristider. Så den fick hänga kvar. Orörd såvitt vi kunde se.

Men så för ett par dagar sedan skedde ett under - tre småfåglar letade sig fram till vår balkong och den smaskiga talgbollen! Jag och Pettson satt i soffan och njöt av synen medan de pickade och hade sig. Sedan utspelade sig följande:

- Sluta smacka, säger jag.
- Jag smackar inte, säger Pettson lite lätt sårad.
- Men kom igen, jag hör ju hur du sitter och håller på med tungan eller nåt. Det låter otrevligt!
- Det är inte jag...

Nej, det var inte Pettson som lät. Det var Siri som hade fått syn på ett potentiellt byte på bollen och låg och smackade med munnen medan hon laddade för jakt. Hon kunde inte slita blicken från fåglarna och flög fram mot balkongdörren. När hon insåg att det var en glasruta i vägen och fåglarna flög iväg så fort de hörde dunset av hennes tassar, gick det inte att ta miste på besvikelsen i hennes ögon.

Nu vet jag i alla fall varför bollen har varit obesökt.

Obesökt boll.