Mysteriet med den upphittade regnjackan

Varken jag eller Pettson äger egentligen några ordentliga regnkläder (ja vet, så himla dumt). Därför blev jag mycket förvånad när jag hittade en hoprullad regnjacka i en av våra garderober i förrgår. Det är en mycket praktisk, tunn modell som man liksom kan rulla ihop och stoppa i luvan. 

Jag tog genast en bild på den och skickade till en hel drös med människor som jag vet har varit hemma hos oss den sista tiden (även andra som inte har varit hos oss på länge fick en bild, jackan kan nämligen ha legat där i garderoben typ ända sedan vi flyttade in i vår lägenhet för snart fem år sen). Men alla bara "nej tyvärr, den är inte min." Jag vet att detta MMS till och med har skickats vidare till syskon och andra vänner till dem jag messade, men inte heller där har vi fått napp.

Vems sjutton är jackan?!

Igår la jag ut en status på Facebook där jag efterlyste ägaren men ingen, INGEN, har varken gillat eller kommenterat den.

Jag börjar snart tro att jag har hittat på den. Att jackan egentligen bara finns i min fantasi, eftersom jag vet att jag verkligen behöver en regnjacka själv. Så ligger den där i min garderob och skrattar åt mig och tycks säga "haha, du vill ha mig men det får du inte för jag finns inte på riktigt och om jag hade gjort det hade jag inte varit din ändå."

Hjälp!

Ny blogg?

Pettson föreslog tidigare att jag skulle skaffa en ny blogg som endast handlar om miniluggen. Ingen dum idé.

Slutet på historien

En sprucken läpp och en uppskrapad kind - det kan man få på föris minsann. Bara av att vara på väg uppför en backe. Men glömmer man att ta emot sig med händerna om man ramlar, då får naturligtvis ansiktet stå för den största smällen.

Ingen förälder vill ha ett skräcksamtal från förskolan/skolan/sjukhuset/polisen som börjar med orden "det har hänt en sak med ditt barn" och jag måste erkänna att jag blev en smula orolig igår när de ringde från föris redan en halvtimme efter att jag hade lämnat lillen.

Nu skulle jag väl knappast kalla det här för ett skräcksamtal. Det hade kunnat vara så mycket värre. Mycket mycket värre. Men för lillen (och mig) blev det en ganska traumatisk dag. Skulle nog säga att det var lillens värsta dag hittills i livet. Och det är ju rätt stort ändå. Ur hans perspektiv.

Hur som helst gick det bra tillslut. Lite blod och några tårar fattigare men ett stygn i läppen och två Bamse-klistermärken rikare. De där klistermärkena tillsammans med den nya lilla Pippi-hästen var helt klart dagens bästa. En dag som vi inte kommer att glömma på länge.

Otippad dag

Det blir inte alltid som man tänkt sig... Sitter i skrivande stund på en buss (!) på väg till sjukhuset med min för närvarande sovande son. Jag som trodde att jag skulle sitta hemma framför datorn och leta jobb hela dan. Icke!

Berättar mer sen.

Garderobsrensning

Passade på att rensa lite i min underklädeslåda ikväll, då jag hade en massa ren tvätt att lägga in. Man kan väl lugnt påstå att det var välbehövligt med tanke på att vissa av sakerna där definitivt hade sett sina bästa dagar.

Det är intressant det där med hur man fäster sig vid vissa kläder. Jag vet att jag skulle kunna rensa betydligt mer i min garderob egentligen. Men en del grejer har jag fina minnen till, andra vill jag spara bara för att de är vackra fastän de inte används och sen har vi förstås klassikerna - målarkläderna. Vem har inte ett gäng sådana i sin garderob? Ni vet de där plaggen som kan vara "bra att ha" när det är dags att måla en vägg eller renovera köket. De slitna gamla t-shirtarna och de säckiga byxorna.

Men ärligt talat vet jag inte om jag har målat eller renoverat nåt i hela mitt liv där det har krävts tio olika tröjor för ändamålet. Och med tanke på att jag känner mig själv ganska väl och vet att jag inte är nån händig renoveringsmänniska, verkar det ganska onödigt att de där kläderna får ta upp garderobsplats i vårt överfulla hem.

Hörde nån som sa att det är bra att slänga grejer man inte har använt under de senaste året. För sannolikheten att du kommer att använda dem under kommande år, är därmed väldigt liten. Låter som en bra regel tycker jag. Får väl ge mig på resten av plaggen imån...

Naken pappa?

Lillen pratar väldigt mycket nu vilket jag tycker är bra på flera sätt. Dels är det oerhört gulligt och dessutom är det bekvämt att han kan förklara vad han vill, typ dricka vatten, gunga eller läsa bok.

Ibland är det dock lite svårt att förstå vad han menar. Eller hur skulle ni tolka följande mening: Pappa naken tisse inte dammsuga. (Tisse = kisse).

Detta sa han till mig i morse. Jag funderar fortfarande på innebörden av dessa fem ord.

Helt normal småbarnsförälder-konversation

Pettson: Tycker att det luktar lite bajs här i hörnet.

Jag: Tycker att det luktar lite bajs i hela köket.

Pettson: Jaha. Vad ska vi äta till middag?

Inte så mini längre

Okej, ni kanske tycker att jag tjatar om detta... Men alltså... Spana in min minilugg! Tror att jag måste börja kalla den för nånting annat från och med nu. Eftersom den är långt ifrån mini menar jag. Får fundera på det och återkomma.

By the way verkar det där om att man ärver håret på sin mors sida, stämma ypperligt väl in hos oss. Tre konkreta bevis:

1. Lillen har tunnt, flygigt och ofta elektriskt hår - precis som jag 

2. Lillens hår tovar sig otroligt lätt - precis som mitt 

3. Lillen är extremt håröm - precis som jag (detta gör dessutom att punkt nummer två är så mycket värre för såna som oss än för er andra lyckostar som älskar hår-pill)

The end

Kvällsfundering om två töntstämplade ting

När jag kör bil så här på kvällskvisten, häpnas jag över hur svårt det är att se folk som är ute och går. De är liksom lika svarta som natten. Varje gång jag har släppt förbi nån person utan reflex vid ett övergångsställe, har jag lust att veva ner rutan och ropa "ta på dej reflex hörru". (Exakt detta gjorde syrran för ett tag sedan. Bra initiativ. Krävs dock lite mod för att våga göra det).

Det känns lite som om reflexerna lider av samma problem som cykelhjälmarna - töntstämpeln. Synd.

S som i Småland

Noterade att jag i mitt förra inlägg refererat till "stockholmare" utan att inkludera mig själv i denna skara. Funderade därför en stund på hur lång tid det kommer att ta innan jag ser mig själv som en sådan. Jag har bott här sedan 2005, förutom under en liten paus för Thailands-tripp och annat 2007, men jag känner mig mer småländsk än nånsin. Kanske dras man mer och mer mot sina rötter ju äldre man blir? Kanske blir behovet av att visa och styrka var man kommer ifrån bara mer och mer viktigt?

Att jag nånsin kommer att kalla mig själv för stockholmare ser jag som högst otroligt. Även om jag skulle bo kvar här resten av mitt liv, känns det som om jag alltid kommer att vara smålänning. På djupet. I själ och hjärta. Verbalt, inte minst! Är väldigt tacksam över att Pettson inte heller pratar stockholmska. Då hade det varit betydligt svårare att stå emot. Särskilt i och med att lillen numera snackar söderslang.

Tjipp tjipp.

Tradition är tradition, kosta vad det kosta vill

Gustav Adolf-dagen igår. Då äter vi alltid varsin bakelse, det är sen gammalt. De ser väldigt olika ut de där bakelserna, beroende på var man köper dem. Men vi har vårt favoritställe i stan. Ett sånt där riktigt gammalt hederligt konditori som man kan lita på i vått och torrt.

Gott! Men billigt, det är det inte. 45 kronor skulle de ha. Jag må vara smålänning i själ och hjärta, men 45 spänn för ett bakverk tror jag till och med att en stockholmare tycker är lite väl mycket.

Inte för att priset har någon betydelse i och för sig. Traditioner är till för att hållas, kosta vad det kosta vill.

Prinsessan fick mig på fall

Minns ni att jag skrev om mammatidningar för ett tag sedan? Om inte, klicka HÄR. Varje gång jag blir sugen på att köpa en tidning, slutar det med att jag köper en mammatidning, fastän jag kanske hade tänkt mig en Elle eller Sköna hem.

Men nu har det hänt! Äntligen var det något som gjorde att jag drogs från mammatidningarna till skönhet och mode istället. Senaste Elles omslag pryds nämligen av prinsessan Madeleine. Och om det är något jag är intresserad av så är det kungligheter, det vet ni ju. Snygga bilder och ett långt reportage = trevlig stund i soffan.

Schackrutor med lillen

Har länge funderat över hur gammal lillen behöver bli för att kunna uppskatta att baka. Och med uppskatta menar jag inte bara att tycka det är gott att äta deg typ, utan att liksom kunna vara med och mäta upp ingredienser och kanske hälla smet i formar eller stansa kakor.

Provade i förrgår när jag fick ett ryck och gjorde schackrutor, en av mina absoluta favoritkakor för övrigt. Det gick över förväntan men jag känner att vi har en bit kvar innan vi båda kommer kunna njuta av det på samma sätt. Nu blev det liksom lite försöka-kontrollera-att-inte-allt-socker-hamnar-på-golvet-alternativt-i-munnen-stämning och det var om jag ska vara ärlig lite stressande. Mitt fokus var mer inställt på lillen än på kakorna om jag säger så (trots detta misstänker jag att det slank ner både en hel del socker och deg under obevakade ögonblick).

Men det var mysigt. Såklart! Tänk att kunna baka med sin lille son liksom. Han var väldigt duktig på att hälla upp mjöl i bunken och skära ut kakorna. Med lite hjälp från mig. (Vi skulle mäta upp fem deciliter och tro det eller ej - han kan räkna! Till fjorton! Fick en chock när jag upptäckte detta, men det kanske jag ska ta i ett annat blogginlägg).

Gott!

Djurtights till djurälskaren

Har återigen dött sötdöden på grund av ett klädesplagg. Hittade världens finaste skira lilla chiffong-skjorta med katter, hundar och kaniner på. Om lillen hade varit tjej hade jag inte tvekat en sekund. Nu tvekade jag.

Sen hittade jag dock ett par tights med samma tryck som var, om möjligt, ännu sötare. Slog självklart till direkt! Hur skulle jag kunna motstå när till och med lillen blev alldeles till sig när han fick se dem och ropade "tisse", "nin" och "vovve" så där gulligt som bara han kan?

Är faktiskt lite bitter över att de inte fanns i min storlek också. Djur liksom. Fint.

Hellre lite kattmat i så fall

Djuraffären i vårt kvarter ska stänga för gott och har total utförsäljning på allt i hela butiken. Pettsons reaktion:

"Vad bra, då kanske vi äntligen kan unna oss en papegoja". 

Mmm. Eller inte.