Nattuggla och morgonräv

När Pettson gick upp gick grannen och lade sig. Härligt att man kan spendera en söndagmorgon klockan 05.00 på olika vis. Själv har jag bakat muffins endast iförd natt-tröja och lyssnat på julmusik. Detta skedde en stund efter fem, bör väl tilläggas så att ni inte tror att jag tappat det fullständigt.

Tuss är död

Vår kära gamla dammsugare Tuss, drog härom dagen sitt sista andetag. Med en djup suck sa han adjö till detta liv. Inte så konstigt kanske med tanke på att han har bott en längre tid hos farmor och nu även flera år hos oss. Pettson har lovat att kika lite på honom, "operera", innan han eventuellt får gå vidare till ett mer passande ställe för döda dammsugare. Är dock lite rädd att det ska bli som det blev för Rudolf, när han provade samma grej med deras Tuss. För smakprov, se nedan.

Visst blir man glad...

...när man har väntat hela dagen på en avtalad telefontid, missar samtalet och lyssnar av sitt mobilsvar bara för att få veta att tiden är uppskjuten i tre veckor? Ja, det är sann glädje det.

Orm nummer tre

Ja, du läste rätt. Ännu en gång har jag mött en orm. Vad är det med den här sommaren? Det måste vara nån form av orm-sommar. Jag har ju knappt sett så här många ormar sammanlagt under hela min livstid innan och nu dyker de upp överallt hela tiden!

Denna gång var det också en vattenorm. Den simmade runt mitt bland folk i en liten sjö utanför stan och var inte ett dugg rädd. Himla jobbigt eftersom just den sjön har blivit lite utav mitt och Pettsons stammisbadställe på sista tiden. Tror inte att jag kommer våga mig tillbaka dit fler gånger. Att möta en orm under simturen är det absolut sista jag skulle vilja vara med om. Hade garanterat svimmat på studs. Som tur var satt jag denna gång på tryggt avstånd uppe på en klippa. Puh.

Blocket-ånger

Vi äger egentligen lite för mycket grejer med tanke på hur vår boendesituation ser ut. Två vuxna människor och två katter kräver sitt utrymme. Därför tänkte jag att vi kunde sälja lite grejer på Blocket. Frågade Pettson om det var okej att jag lade ut en annons på två av våra stolar (vi har för tillfället elva stolar i vår lägenhet, det känns inte helt normalt). Han sa ja direkt, så jag fotade stolarna och skrev en säljande text.

Det dröjde inte länge förrän folk började höra av sig. Mest via mejl, men det var även folk som ringde. Jag missade samtalen och tänkte därför ringa upp till en lyckligt lottad person och säga att stolarna fortfarande fanns kvar. Då helt plötsligt börjar Pettson se ut som en ledsen hundvalp som med bedjande ögon ser på mig och säger: Jag har ångrat mig. Jag ääälskar ju de stolarna! Vi kan inte sälja dem.

Så nu sitter jag här på en av våra elva stolar och funderar över om vi har något annat att sälja. Jag har en känsla av att jag i sådana fall får passa på när Pettson inte är hemma.

Nålskräck

Jag och nålar går inte ihop. Detta är något jag har känt länge men det blev ännu tydligare igår. Skulle in till sjukan och lämna lite blod. Blev visad till ett rum med en stol som inte gick att fälla, varpå jag direkt påpekade att jag antagligen skulle svimma om jag inte fick ligga ner (brukar bli så). Tror att sköterskan i detta ögonblick blev lite nervös och osäker, men hon visade in mig till ett annat rum där jag fick hoppa upp på en brits istället.

Allt var frid och fröjd, hon letade lite efter lämpliga stickställen och till slut kände jag nålen i armen. Jag låg och var lite sådär gott snurrig som jag alltid blir, när hon plötsligt säger "nej, tyvärr jag missade". What? Kom det inget? Nähä. Bara att vända sig om och ta fram andra armen. Stick, väntan, nej... Hon missade igen.

Om jag var snurrig innan var det ingenting i jämförelse med vad jag kände där och då. Ska jag behöva genomlida flera stick bara för att inte hon kan pricka rätt med nålen? Handsvetten sprutade och jag kände hur jag började få lock för öronen. Att suga ut blod från min kropp är bland det mest traumatiska jag vet. Kan berätta varför en annan gång, men jag har mina skäl, tro mig.

Den stackars sköterskan märkte min oro och fick helt enkelt gå och hämta en kollega som fick ge det ett försök. Då ska vi se, tredje gången gillt. Efter uppumpning av blodtrycksmätaren (eller vad det nu var?), krampaktigt kramande hand och ett antal slag i armvecket lyckades vi till slut få ut eländet.

Puh vad jobbigt detta var alltså. Puh.

Lasses ord väger tungt

Har precis börjat läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Blev väldigt nyfiken på boken efter att jag hörde författarens sommarprat i P1. Hur kul som helst.

Ta en titt på bokens omslag! Förutom titel och författare, finns det ett citat: "Den roligaste bok jag någonsin läst." Och vems är citatet om inte Lasse Berghagens.

Jag tycker att det är väldigt intressant att de väljer att citera Lasse Berghagen på omslaget av en bok. Jag menar, vem är han att yttra sig om böcker? I vanliga fall brukar citaten plockas från någon recension i en tidning, men nu tyckte alltså förlaget att just Lasse Berghagens ord vägde tyngre. Är inte det festligt så säg? Jag tror personligen att det tyder på att man försöker locka en något äldre generation att läsa boken. Lasse och pensionärer hör liksom ihop. Men vad vet jag.

Kattvakt de luxe

Denna helg är jag och Pettson ansvariga för inte mindre än sex katter. Två av dem är våra egna förstås. Igår tipsade jag om att radion är det ultimata sällskapet men jag måste faktiskt säga att en katt är minst lika bra. Den möter dig vid dörren när du kommer hem, kräver inga promenader i ösregn, behöver inte badas, nöjer sig med lite torra matbitar som inte luktar nåt till middag och är alldeles enastående mjuk och gosig. Skaffa katt för tusan!

Hej jag heter Lilly och jag är en radioknarkare.

Så länge jag kan minnas har jag knarkat radio. Alltså, jag har inte smulat sönder radioapparater och dragit upp dem i näsan eller rullat papper om dem och rökt på. Men jag har lyssnat mig igenom livet. Hemma hos mina föräldrar stod alltid radion på i köket när jag kom hem från skolan, under tonåren kunde jag inte sova om jag inte fick min kvällslyssning på Radio Match och nu när jag spenderar mycket tid hemma, står radion ständigt och surrar. Radion är underbar. Den är det perfekta sällskapet. Vill man kan man lyssna koncentrerat och bara sitta och duga samtidigt, eller kan man baka, gå på toa, åka bil, läsa tidningar eller göra vad sjutton som helst under tiden! Med en radio är man aldrig ensam. Dygnet runt finns det personer som jobbar bakom en mikrofon, för att just du och jag ska ha något att lyssna på. Hur fint är inte det? Jag blir nästan tårögd av bara tanken.

Jag gillar det mesta på radio, utom reklamkanaler och humorprogram. Som tur är finns det ju flera kanaler att välja på, närmare bestämt fyra: P1, P2, P3 och P4. P3 har alltid varit min bästa vän. Ett tag lyssnade jag så mycket på P3 att det nästan gick till överdrift. Eftersom jag hela tiden visste vad som skulle ske i morgondagens program, fick jag panik om jag inte hade möjlighet att höra på dem och det kändes konstant som om jag missade roliga inslag. Det var under den tiden jag hade ett fungerande headset till min telefon som gjorde att jag kunde lyssna på radio överallt. Det blev, som tur var, alldeles uppslitet och trasigt till slut. Nu har jag upptäckt det fina med lokala program på P4 och en hel massa bra grejer på P1. P2 är fortfarande ganska outforskad mark men det kommer.

Min fina köksradio fick jag i studentpresent av mina syskon för åtta år sedan. Den är i utmärkt skick fortfarande men antennen har gått av på mitten. Så här i efterhand skulle jag utan tvekan vilja hävda att det var den bästa studentpresent jag fått.

Lite torrt

Nu säger jag inte att det är så, men det KAN vara så att det råder en viss nyhetstorka i landet.

Viktor - finsmakaren

Vi bytte nyligen kattfoder och Viktor är ganska nöjd med detta. I alla fall med vissa av bitarna i påsen. De röda envisas han med att spotta ut bredvid skålen, vilket innebär att det ser ut som en svinstia vid katternas matplats. En riktig liten finsmakare är vad han är!

Fritt fram för Harry

Har sett den! Och den var fantastisk! Äntligen kan jag börja surfa, se på tv och läsa tidningar som en normal människa. Puh.

Undviker massmedier på grund av trollkarl

Jag har mediefasta. Måste tyvärr ha det. Jag har nämligen ingen aning om hur Harry Potter slutar och jag vill inte veta det förrän jag har sett sista filmen. Och just nu är det artiklar, reportage och tv-inslag ÖVERALLT som handlar om just det. Därför måste jag fasta. I alla fall ett par dagar till, sen ska jag för sjutton se filmen.

Böckerna då, undrar ni. Jo förstår ni, det var så här att jag läste alla böcker fram till den näst sista. Sen var jag tvungen att sluta på grund av mardrömmar om onda sagoväsen och trollkarlar. Sorgligt men sant. Men visst är det lite coolt att jag inte vet hur det slutar? Boken kom ju för rätt längesen och jag har många gånger fått hålla för öronen på bussen och hastigt bytt kanal när slutet har kommit på tal. Är så nyfiken! Våga nu inte skriva nån avslöjande kommentar här!!!!!!!!!

Semesterbrallan

Antingen har vi haft världens bästa semesterväder eller är min man extremt varmblodig. Kanske en kombination? Pettson har nämligen haft shorts på sig varje dag under semestern. Himla härligt tycker jag! Och det bästa är faktiskt att sommaren inte är slut fastän vi börjat jobba. Pettson kan fortsätta ha sina shorts ett bra tag till!

Favoriterna.

Welcome to the jungle

Pettson lovade mig en djungel och en djungel har jag fått. Synd bara att det inte går att vara på balkongen längre.

Mat?

Semestertider är lata tider och lata tider betyder många restaurangbesök. Men nu är det vardag igen och det står helt still i mitt huvud. Vad brukar vi äta? Jag kan inte komma på en enda rätt förutom lasagne typ. Jag behöver tips! Vad äter en vanlig människa till lunch i vårt avlånga land? Kan inte leva på lasagne i all oändlighet...

Kattmysardag

När man är lite seg och solen gömmer sig bakom molnen är det extra mysigt att krypa upp i soffan med en gossugen katt.

Viktor den vackre och jag.

Brudklänningskärlek

Ett år efter bröllopet har jag äntligen tagit mig i kragen och kemtvättat min brudklänning. Inte en dag för tidigt. Det sägs att smuts och skit har en tendens att sätta sig mer i tyget ju längre tiden går. Men jag hade tur - klänningen strålar! Den är så vacker... Mitt bästa köp nånsin.

Men hör upp alla gamla eller blivande brudar! Låt inte era klänningar hänga i plast. Då gulnar de så småningom och dessutom kan det bildas kondes innanför plasten så att klänningen möglar, uhh! Jag funderar på att sy ett fodral av några lakan eller köpa en låda eller box att ha den i. För så här ledsen och tråkig orkar jag inte se den mer!

Soldyrkaren Lilly

Hej bloggen!
Jag har en fråga som jag hoppas kunna få svar på. Det är så fruktansvärt jobbigt att vandra i ovisshet i denna, något känsliga, fråga.
Min och makens semester börjar lida mot sitt slut och de senaste dagarna har vi haft alldeles underbart soligt väder. Varje dag känner jag ett oerhört tvång att gå ut och jag får panik när jag känner att livsviktiga soltimmar bara flyger förbi om jag inte är utomhus.
Har jag förvandlats till en utepolis?
Tack på förhand!
Lilly

Orm nummer två

Detta är en något mer skräckinjagande historia än den förra. Denna orm befann sig nämligen på land, inte på långt avstånd i något vattendrag. Jag, mamma och pappa promenerade i ett litet skogsparti någonstans i Växjötrakten. Kuriosa: Kronobergs län är det mest ormtäta stället i hela världen. Ja, ni läste rätt - i hela världen.

Nåväl. Vi promenerade stillsamt ut mot vattnet för att titta på utsikten. Det kryllade av sniglar. Ugghh. Sunkiga, svarta skogssniglar. Kanske var det därför jag reagerade så sent på ormen. Hade liksom bara sniglar i huvudet. Men så såg jag den. Endast ett par meter snett till vänster framför mina fötter. Den ringlade och var ganska lång. Sort oklar. (Fick senare höra av pappa att det var en snok).

Den adrenalinkicken jag fick var helt sjuk. Min första instinkt var att jag skulle hoppa upp i pappas famn, så att han springandes skulle kunna bära mig därifrån. Ni vet, så som man tänker sig som liten att ens pappa ska rädda en från faror. Så blev dock inte fallet. Jag skrek, sprang emot honom, men han sa bara "vad är det" och verkade inte ett dugg rädd, varpå jag började springa mot bilen istället. "Jaså, var det bara en liten orm. Jag trodde att du hade mött en varg eller björn".

Oh my God.

Ormen ringlade så småningom ner i vattnet och simmade iväg mot nya människor att skrämma. Det dröjde många minuter innan min puls återgick till det normala och varenda gren eller pinne tycktes röra på sig resten av den kvällen. Det var en hemsk upplevelse.

Orm nummer ett

Okej, vi börjar med den första ormen. Jag och Pettson firade vår bröllopsdag genom att bland annat åka till Kolmårdens djurpark. Man kan väl säga att det var en ganska så lyckad överraskning med tanke på min mans massiva djurintresse. Hur som helst fanns det några ormar där som man kunde kolla på om man ville. Tror ni att jag ville det? Självklart inte. Men Pettson kikade såklart.

Allt var frid och fröjd och jag gick runt i godan ro eftersom jag trodde att parken var i övrigt ormfri. När vi står och tittar på aporna, gorillorna om jag inte minns fel, ser jag helt plötsligt hur en ORM simmar omkring i den lilla vallgraven som omger apornas ö. En alldeles livs levande, fri orm. Sort oklar. Men det skulle inte förvåna mig om det var en liten ond huggorm som tänkte ringla fram och bita mig i tån (vilket för övrigt en minigris tidigare hade gjort).

Trots chocken höll jag mig hyfsat lugn och kunde fortsätta att titta på resten av djuren i parken. Men jag var ständigt på vakt. Kolmården kändes helt plötsligt som ett lite mer hotfullt ställe.

Ormsommar

Sommaren har knappt börjat och jag har redan sett två ormar i vilt tillstånd!!! TVÅ!!! Lovar att berätta allt.

En gång lantis, alltid lantis

När jag är hos mina föräldrar, möts jag av en stor gräsmatta, en kohage och lite skogspartier utanför mitt flickrum. Tittar jag ut genom ett av mina andra gamla rum ser jag sjön och bryggan skymta bakom träden i trädgården. Det är en dröm för mig att få bo så här. Det är så fridfullt. Jag sover bättre här än på nåt annat ställe, eftersom det är alldeles mörkt och alldeles tyst på nätterna.

Men allt har sin tid. Och just nu är det asfalt och betong som gäller för mig, i alla fall i några år till. Fast nån gång SKA jag bo på landet igen.

Stol matchar vägg

När vi skulle måla om våra pinnstolar förra året, ville vi ha dem i en nyans som matchade väggen i köket. Väl framme i färgaffären, hade vi sån himla tur att de hade hängt upp en liten provbit av just vår tapet på en vägg! Så det var inte så svårt att få en bra färg om man säger så.

Nu har vi haft det så här ett tag. Jag har inte tröttnat på tapeten än men är lite småsugen på att kanske måla om stolarna så småningom. Och helst av allt vill jag ha en kökssoffa och ett klaffbord... Men det får vi ta senare.