En gång lantis, alltid lantis

När jag är hos mina föräldrar, möts jag av en stor gräsmatta, en kohage och lite skogspartier utanför mitt flickrum. Tittar jag ut genom ett av mina andra gamla rum ser jag sjön och bryggan skymta bakom träden i trädgården. Det är en dröm för mig att få bo så här. Det är så fridfullt. Jag sover bättre här än på nåt annat ställe, eftersom det är alldeles mörkt och alldeles tyst på nätterna.

Men allt har sin tid. Och just nu är det asfalt och betong som gäller för mig, i alla fall i några år till. Fast nån gång SKA jag bo på landet igen.