Lillen har fått låna ett par fårskinnstofflor av sina kusiner. Dessa är mycket praktiska att ha utomhus nu på hösten så att han slipper frysa om de små tårna. Pettson och jag blev därför mycket olyckliga när vi för några veckor sedan upptäckte att den ena toffeln var borta. Vi letade och letade men inte ett spår fanns av den lilla toffeln. Sorgligt, jag vet.
Men så en dag gick jag till höger istället för vänster på vår gata när jag skulle ut på sövarrunda med lillen. Brukar normalt sätt inte göra det så ofta och anledningen till att jag gjorde det nu var att jag skulle kolla så att vi inte hade parkerat bilen på fel sida vägen (datumparkeringen för snöröjning och sånt har precis införts igen efter sommaren). Hur som helst. Det var alltså rena slumpen att jag gick där längs gatan och spatserade.
Helt plötsligt får jag se hur något hänger och dinglar i en buske lite längre fram. "Men kan det va... Är det möjligt? Va! Nä men det är ju fantastiskt..." Ja sannerligen. Var det inte den försvunna toffeln, så säg. Någon vänlig själ hade alltså hängt upp den där på grenen för att ägarna (vi) lättare skulle få syn på den.
Jag blev så lycklig. Tänk. Efter flera veckor på vift kunde vi välkomna den till vårt hem igen. Något blöt och tuffsig men ändå samma gamla toffel. Tack Sverige.
