30!

Nästa gång jag skriver nånting här kommer jag att ha passerat den magiska gränsen mellan 29 och 30. Jag har inte någon åldersnoja direkt men när jag tänker på hur snabbt det har gått mellan 20 och 30 och sedan tänker på att jag blir 40 nästa gång, känns det något svindlande. Är jag inte fortfarande 19, typ?

Tjingeling från en 20-nånting-tjej.

Världens bästa pepparkaksdeg

I brist på annat matnyttigt i den här bloggen tänkte jag härmed publicera det allra bästa receptet på pepparkaksdeg. Den här degen får alldeles perfekt konsistens, det är inte svårt att få upp kakorna på plåten och de smakar alldeles ljuvligt. Receptet har jag fått av mammi. Håll till godo!

Lättkavlade pepparkakor

1 1/2 dl sirap
3 dl socker
200 g smör
1 1/2 dl grädde

Detta värms i en gryta under omrörning tills allt har smält.

Tillsätt 2 1/2 msk pepparkakskryddor.

Rör ihop 11 dl vetemjöl och 1 msk bikarbonat och tillsätt till degen.

Kavla och baka ut! 200 grader i 4-6 minuter beroende på kakornas storlek.

PS. Spara gärna lite av mjölet och tillsätt vid behov när degen kavlas ut. DS.

Det känns som om jag glömt nåt...

Jag läser en del bloggar. Inte varje dag direkt men nån gång ibland sådär. Eftersom jag inte har nån rutin på mitt läsande, brukar jag få tänka efter vilka bloggar det är jag vanligtvis går in på. Härom dagen hade jag gått igenom de flesta på min lilla läslista men det kändes fortfarande som om jag hade glömt nån. Lite tomt liksom... Som om det borde finnas mer där ute som jag hade missat.

Efter en stunds funderande kom jag på det; det var min egen blogg.

Så pass mycket möda lägger jag ner på den för tillfället - jag glömmer bort den. Men hey! Det kan alltid ändras. Ska genast lägga till den som favorit i bokmärkesfältet och skapa en egen liten ikon på hemskärmen i min mobil. Det kan bara bli bättre.

Tre snarkande karlar och jag

Det händer att lillen kommer in till oss under natten. Som en liten ostbåge brukar han lägga sig, högst upp i sängen mellan mig och Pettson. Katten snusar alltid nere vid mina fötter (världens bästa lilla fot-element för övrigt).

Detta innebär att hela familjen snarkar i samma säng. För snarkar, det gör vi allihop. Härom natten låg jag och försökte somna om efter att ha blivit väckt av Pettsons kraftiga andetag, då jag hörde ett litet men ack så tydligt snarkande nerifrån fotändan. Jojomen, Viktor ger också ifrån sig sovljud som man endast kan få slut på genom en lätt men bestämd knuff.

Dessa män i mitt liv alltså.

Det hänger visst inte på håret

Som jag har nämnt förr, blir lillen ofta kallad "hon" av alla möjliga människor i olika situationer. Av en snubbe på tunnelbanan eller ett barn på förskolan. Av kassörskan på Ica eller grabben i gungan bredvid. 

När jag tidigare har spekulerat i varför detta inträffar, har jag landat i att det måste bero på håret. Lillen är trots allt nästintill känd för sin rejäla hår-man och jag förvånas inte över att denna frisyr ses som "tjejig" i mångas ögon. Söt som socker är den i alla fall.

Men härom veckan rök den, manen. På lillens egen begäran faktiskt. Han sa att han bara ville ha hår uppe på huvudet och inget i nacken. Sagt och gjort - pottfrilla it was.

Nu ser han väl ändå extreeeeeeemt pojkig ut, tänkte jag.

Nästa dag på dagis:

- Vad heter hon? /Random unge på annan avdelning.

Ridå.

Kökspyssel

Blir nästan lite tjatigt med allt pyssel jag håller på med för jämnan. Jag har precis avslutat en period av intensivt arbete med bakverk och mössor (samtliga gjorda av tyg) och hade väl tänkt ta en liten pyssel-paus kanske. Men det går inte att sluta. Omöjligt. Så fort jag är klar med något, är jag redan halvvägs in i ett nytt projekt. Och det är väl egentligen mest härligt.

Önskar dock att jag hade ett rum där jag kunde måla, sy och greja helt obehindrat och slapp städa undan efter mig så fort det var dags för nästa måltid (sitter numera oftast vid köksbordet bland brödsmulor och intorkat äppelmos). Men men. I näst-näst-nästa boende... Då kanske vi har råd med ett extra rum endast till för mig och mitt pyssel.

Det där med röda kalsonger

Lillen och jag gav oss ut på kalsong-jakt igår. Man kan väl säga att det är en ganska ny värld för mig, det där med kalsonger. För lillen också så klart. Innan vi åkte frågade jag hurdana underbrallor han ville ha och med bestämd röst svarade han "röda".

Vi åkte in lagom till affärerna öppnade. (Insåg först efter ett tag att det var lönehelg, men kändes för sent att vända. Kan berätta en annan gång om hur mycket jag avskyr att befinna mig i en miljonstad en lördag. En miljonstad under lönehelger? Shoot me please). I vilket fall som helst gick vi till de där vanliga affärerna som jag antar att föräldrar som ska köpa kalsonger åt sina barn går till - H&M, Lindex, Åhléns och KappAhl typ. 

Av alla små kalsonger vi såg, gissa hur många som var röda? Inga. Så klart. Hade väl egentligen inte väntat mig nåt annat, men ändå. Polisbilar, Angry birds, blått och Bamse, grönt och randigt, dinosaurier, lejon, fula fula FULA actionfigurer och bilar. Bland mini-trosorna fanns det mycket rosa, prinsessor, prickigt, blommor och Barbie. Säkert en hel del rött också. Det räknas väl typ som den mest tjejiga färgen efter rosa och lila. Oj oj. 

Nu undrar jag; finns det inga små tjejer som gillar dinosaurier och vill bli poliser eller brandmän när de blir stora? Finns det inga killar som gillar rosa och blommor?

Ibland blir jag så trött att jag blir sugen på att från och med nu sy allt själv till lillen. Varenda litet plagg från strumpa och kalsong till jeans och mössa. Det verkar vara enda sättet för att få vara med och bestämma själv hur man ska klä de små.

PS. Det slutade med att vi fick köpa två polisbils-kallingar och ett par med rytande lejon. Lillen blev hyfsat nöjd men pratar fortfarande om de där röda kalsongerna. DS.

Att se ut som 15 men vara 30

Jag får ofta höra att jag ser ung ut och är ganska van vid att folk tappar hakan och säger "va?" när de får veta att jag snart fyller 30.

Härom dagen när jag var på väg in i personalrummet på jobbet, öppnades dörren inifrån av en kvinnlig lärare i övre medelåldern. "Ja?" sa hon och tittade lite frågande på mig. "Behövde du hjälp med nåt eller...?" Kvar stod jag med nedsjunkna axlar och besvärad blick. "Hade tänkt att gå in..."

Hon trodde alltså att jag var en elev på högstadiet. Sug på den; högstadiet. Där BARN i åldrarna 13-15 år går. Jag utgår ifrån att hon trodde att jag gick i nian åtminstone. Så 15 år såg jag i alla fall ut att vara. Men det är fortfarande bara hälften av de år jag levt här på jorden.

Help me pleeeeeeeaaaaaaseeeee!

Nåt slags rekord i dåligt bloggande?

Förra månaden skrev jag visst bara ett enda blogginlägg. Minns när jag började blogga att jag lovade mig själv att jag skulle skriva minst ett om dagen. Wops. 

Kanske får sätta ett nytt mål - minst ett inlägg i månaden. Tolv på ett år, det borde jag väl klara av?

Det är inte det att jag inte har tid att blogga. Jag har ganska mycket tid faktiskt. Men det finns ju så mycket annat kul att göra med den. Just nu lägger jag till exempel ganska mycket tid på att fräscha upp en gammal kökssoffa som luktar stall. Slipa pinnsoffa kan man ju göra i all oändlighet liksom.

Sen syr jag. Såklart. Det har ju råkat bli en ganska stor del av mitt liv på sistone. Och jag får aldrig nog.

En historisk kväll

Efter cirka tre och ett halvt år bestående av hemmajobb, bebis-gos och arbetslöshet, sitter jag här med jobbångest. Nä... Nu ljög jag visst. Har inte det minsta ångest faktiskt, kändes bara som rätt sak att skriva. Men sanningen är den att imorgon börjar en helt annan verklighet och en ny tid i mitt liv. Jobba jobba jobba. På ett riktigt ställe, med riktiga arbetskompisar och (förhoppningsvis) riktigt jobb-kaffe. Wish me luck! Framförallt med nattens sömn. Just nu är jag pigg som en lärka men måååååååste ju sova strax. Imorgon ringer inte den mänskliga klockan, sonen alltså, utan en helt vanlig väckarklocka. Gah! Kommer jag ens att reagera av det ljudet?

Smyg-gillar

Jag har kommit på honom minsann, katten! Han är visst inte så ovänligt inställd till lillen trots allt. Härom kvällen låg de nämligen och sov tätt bredvid varann i lillens krypin. Mysigt så det small om det.

Rådjurskärlek

Okej, här ser ni ett av mina bästa loppisfynd från årets Gotlandstripp. Nä förresten. Vid närmare eftertanke skulle jag nästan kalla det för mitt bästa loppisfynd någonsin. Det ni.

Som ni vet är jag tokig i rådjur. Fullkomligt tokig. Helst ska de vara gjorda av porslin men jag är ständigt på jakt efter alla typer av detta djur. Jag menar, hur söta är de inte?

Stannade till vid en mängd loppisar av blandad kvalitet förra söndagen. Just loppisen där jag sprang på denna skönhet var, helt otippat, kanske den bästa. Det var ett bra utbud av prylar, säljarna var trevliga och dessutom prutade de själva ner priset på grejerna. Hittade bland annat den söta virkade filten för 40 kronor och lillens sparkcykel (han ÄLSKAR den) för samma summa.

Men det var ändå rådjuren jag blev gladast över. Hittade faktiskt två par. Dessa är dock lite originella i och med krukan. Och kolla ögonen! De har liksom ögonfransar. Dör.

Fyndarsöndag

Så småningom tänker jag berätta historien om alla dessa underbara loppis-fynd vi gjorde igår. Men just nu ska jag njuta en stund av en strand, en tidning och en utsikt över ett hav där mina två pojkar svalkar av sig. Tjingeling.

Här vare ljus och pling

Ett fynd, helt klart, var den här ljusstaken för tio kronor. Liten och nätt, snitsig och fin. 

Gällande dockskåpsmöbler, har det varit lite skralt må jag säga. Hittade dock en vit flygel med pall för 35 kronor och det får man väl ändå vara rätt nöjd med. Aldrig fel med nåt å spela på liksom.

Äntligen loppis

Längesen jag skrev nånting om loppis, eller hur? Det har varit lite dött på den fronten men under de senaste två veckorna har det tagit fart igen minsann. Jag tror att jag har varit på loppis sju gånger. Fynd-status: hög. 

Egentligen har jag inte varit på jakt efter nåt särskilt förutom dockskåpsgrejer (såklart) och rådjur (alltid). Tänkte börja med att visa en underbar åttiotalsvas som jag köpte för en tia på en yttepytte-loppis i Småland. Den gick inte att motstå eftersom jag genast kände hur bra den skulle passa in i vår lägenhet, alias Villa Villekulla. Idag har jag invigt den med ett knippe rättvisemärkta gammelrosa rosor som matchar blommorna utanpå själva vasen utmärkt. Se själva.

Bara vara

Lite tyst här på sistone, jag vet. Vi har haft annat för oss helt enkelt. Firat förlovningsdag bland annat. Och bröllopsdag förstås.

Det var Pettsons år i år. Spännande... Han hade bokat ett paket som hette "Bara vara" på ett mysigt lanthotell mitt ute på den halländska landsbygden. Paketet levde verkligen upp till sitt namn. Vi bara var.

Eftersom vi även la ifrån oss våra telefoner, kan jag tyvärr inte visa några bilder från våra mysiga dagar. Men tänk er mig och Pettson i varsin grå badrock, sittandes i vilstolar i ett spa med utsikt över en äng med får. Där har ni det.

Kakslottet

Om ni har möjlighet att nån gång göra ett besök på Taxinge slott skulle jag verkligen vilja rekommendera det! En större tårt- och kakbuffé har sällan skådats. Helt enkelt ett himmelrike för fikaälskande själar.

Cammen och jag åkte dit i lördags för att fira vår tjugoåriga vänskap (som vi efter en stunds funderande kom fram till bara hade varat i 19 år, men vem räknar egentligen?). Vi inledde med en lättare lunch eftersom vi var rädda att bli lite för sockerhöga om vi skulle börja sluka kakor direkt. Därefter tog vi en tur till lekparken med lillen, kollade på söta djur och spanade på en massa tv-folk. Hela Sverige bakar spelas in på Taxinge slott, men vi listade ut att denna gång var det Ensam mamma söker-gänget som var på plats med en massa dejtingsugna karlar.

Hur som helst kände vi efter ett tag att det fanns plats för sötsaker i våra magar och vi begav oss upp till slottet igen. Det var extremt svårt att välja vad vi skulle ha men till slut föll vi bland annat för päronminttårta, godiskaka och Saccer-tårta. 

Vi trotsade duggregnet och satte oss ute i trädgården med våra godsaker och njöt. Vi njöt så pass mycket att båda blev helt stumma (ni som känner oss vet att det inte hör till vanligheterna att det är tyst i många sekunder när Cammen och jag befinner oss på samma ställe). Det var helt enkelt så gott. Så himla himla gott.

A som i Anna och V som i Vilhelm

Två tröjor till är klara och levererade till sina ägare. Nu vet jag hur man syr sådana.

Dags för fler, nya projekt (men först - några fler luvtröjor...)!

Trötta pojkar

Pettson har en viss förmåga att råka somna i soffan på kvällarna. Igår var inget undantag. Dessvärre befann sig Viktor under honom när det hände. Han måste ha känt sig något trängd kan man tycka. Konstigt nog låg han kvar ända tills jag släpade med mig Pettson till sovrummet, sisådär en timme efter att denna bilden togs.

Dra på trissor - det växer minsann!

En månad hade de på sig, pelargonerna. Sen skulle det bli soptunnan om inget hade hänt. Det måste väl ha gått ungefär en månad nu va? Vem räknar dagar liksom? Döm om min förvåning när jag (egentligen Pettson) upptäckte att en torr samling pinnar inne i sovrummet hade börjat växa igen. Gröna yttepytteblad stack ut från något som såg ut att innehålla allt annat än liv. Men tydligen hade just den här växten bestämt sig för att överleva vintern. 

De övriga är fortfarande torra som snus och inom de närmsta timmarna kommer de att inta ett nytt hem - papperskorgen. 

En. En ynka pelargon. Det var vad som klarade ytterligare en säsong i vårt hem. Och jag som trodde att jag hade hyfsat gröna fingrar. Nedan ser ni nuvarande status på överlevaren. Undrar vilken färg det blir på blommorna?

M som i Moa

Luvtröja nummer två är klar och ska strax skickas till dess tänkta ägare, kusin Moa (därav M:et). Den blev bra fast jag hade ett fasligt strul med mormors gamla symaskin den här gången. Hon ville inte alls samarbeta med tvillingnålen, så det blev ett fasligt sprättande till höger och vänster. Men om Moa är nöjd, är jag nöjd.

Vilken respons!

Ni som missade inslaget igår, får gärna kika HÄR. Jag har fått så enormt mycket positiv respons på det här att jag är helt chockad. Tack för det! Anledningen till att jag ställde upp, var dels för att jag vill att förlossningsdepression ska bli mindre tabubelagt. Men även för att jag innerligt hoppas att det kanske kan hjälpa nån deppig mamma där ute att förstå att hon inte är ensam om att känna sig ledsen när allt förväntas vara underbart. Tänk vad många det är som lider i tysthet! Kanske känner man att det är nåt som är fel, men vågar inte berätta det för nån? Lyft luren och ring! BVC, MVC, Vårdguiden, BB, var som helst, bara du ringer. Utan hjälp vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom de första 18 månaderna med lillen.

Det är väldigt lätt att man isolerar sig och slutar träffa folk vid en depression. Men det bästa man kan göra är att vara ärlig och berätta om hur man mår för familj och vänner. Hjälpen finns närmre än vad man tror! Det har jag lärt mig på vägen. Hjärtan och kramar till er som finns i mitt liv.

And that's all I have to say about that. At least for now.

Det började lite skakigt men slutade väldigt bra.

TV-tips

Slå på teven vid halv åtta ikväll! Jag råkar nämligen veta att det kommer komma ett intressant inslag på Rapport då. Det handlar om ett ämne som är väldigt viktigt att lyfta fram; förlossningsdepression. Nu skippar vi all tabu kring det där va?

Världens minsta gaffel?

Besökte nyligen dockskåpsparadiset Gemla, där Mickis fabriksbutik ligger. Jag fyndade en massa fina grejer till osedvanligt fördelaktiga priser. Så nu börjar det ta sig i dockskåpet! Bland annat köpte jag lite julpynt, såsom adventsljusstake och paket, men det dröjer tyvärr några månader innan de kommer till användning.

Köket fick sig några fler småprylar till exempel en kokbok och ett par färgglada skålar (typ Margerete-skålar fast mini). Dessutom har jag nu kunnat duka köksbordet med porslin samt bestick i en storlek som passar en dockskåpsfamilj. Spana in bilden nedan för att få en uppfattning om hur liten en gaffel kan vara. Jag placerade en normalstor tändsticka bredvid bara för att ni ska fatta. Yttepytte.

Några små blommor

Kan i nuläget endast visa er några få bilder på våra balkong-blommor. Jag hoppas att det inte har varit för kallt på nätterna nu (vad hände med vädret?) men jag befinner mig för tillfället på annan ort, så jag kan inte kontrollera dem.

Finns det nån chans att det kommer komma jordgubbar på våra två stackars plantor? När kan vi skörda i så fall? Kommer pelargonerna alias "de torra små pinnarna" nånsin börja blomma igen? Många frågor. Få svar.

Teknikstrul och balkongfix

Datorn har varit paj och mobilskärmen är sprucken. Inte de bästa bloggförutsättningarna med andra ord. Men nu funkar datorn igen i alla fall (hurra!) tack vara den dygnet runt-öppna telefonsupporten - min bror. Ett av två strul fixade. Eller nja... Skrivaren är i och för sig fortfarande mystiskt "sönder". Trots nya patroner skrivs inget ut. Bara vita, blanka papper matas ut gång på gång. Intressant.

Hade tänkt visa er före- och efterbilder på vårt balkongprojekt som vi grejade med större delen av dagen igår. Men jag väntar tills solen kommer dit i eftermiddag. Vill såklart att den ska se så inbjudande ut som möjligt. Som ni vet har vi ansvar för balkongen vartannat år eftersom vi inte kan komma överens om vad som borde eller inte borde odlas där. Jag vill ha blommor. Blommor i överflöd helst. Pettson vill ha ätbara saker (som brukar bre ut sig över all ledig yta i vår lilla oas).

I år är det mitt år. Var och köpte lite nya krukor och en och annan blomma igår. Sen städade vi bort vintern och skrubbade lite grann innan vi placerade ut allt. Jag är ganska nöjd. Det enda som inte känns helt hundra är de gamla pelargonerna från i fjol. Pettson hävdar att de kommer att börja blomma bara de får lite kärlek (?). Men jag är ytterst tveksam. Känns mest som ett slöseri av ny jord att bry sig om de där torra pinnarna. En månad. Sen åker de i soptunnan om inget har hänt.

En två år gammal bild från vår balle (blomsterår).

Den är klar!

Höll på till tolvsnåret igår för att få den färdig. Sprättade luvan två gånger. Inte så kul med overlock-söm, men först råkade den bli bak och fram och sen blev inte sömmen bra så det fanns inte så mycket att välja på.

Det var så himla himla roligt att sy den här och jag skulle gärna fortsätta att sy dagarna i ända. Men så kan jag väl inte hålla på? Måste nog lämna tillbaka symaskinen imorgon. Annars vet jag inte var det här kommer att sluta.

Luvtröjs-projektet

Nu är jag igång igen. Tanken är att det ska bli en luvtröja till lillen i ett härligt moln-tyg. Får se om jag ror det i hamn. Höll på ända tills jag mådde illa av trötthet igår. Då vet man att det är dags att lägga av och gå och lägga sig på sofflocket en stund. Annars är risken för sneda sömmar extremt stor.

Åh du härliga dubbelnål

Mitt syande fortsätter. Fick låna svägerskans overlock igår (yay!) och dessutom introducerade hon mig för dubbelnålen. Åh du kära dubbelnål. Varför har jag inte mött dig tidigare? Vet inte ens om dubbelnål är ditt korrekta namn, men oj vad du är bra.

Sprättade upp lillens tights i galen-tyget och sydde om hela rasket. Sen gjorde jag en mössa i samma tyg, så nu blir det matchy patchy på lekplatsen i sommar.

Vill ha mer tyg. Typ nu. Helst igår.

Att försöka fira en katt

Igår fyllde allas vår käre Viktor fyra år. Hurra hurra! Att fira en katt kan tyckas något onödigt, då han ändå inte förstår innebörden av födelsedagar. Men med en tvååring i huset låter vi ingens födelsedag passera obemärkt förbi. Allt som går att fira, firar vi. Det är kul!

Så vi gick till djuraffären och lät lillen välja ett par leksaksbollar till Viktor som vi slog in och gav honom under stor pompa och ståt. Eller, försökte ge honom rättare sagt. Alla vet att Viktor inte är ett så stort fan av lillen, så han försökte ta sig så långt ifrån honom som han kunde när han kom springandes med paketen. Efter en stund insåg till och med lillen att katten inte var intresserad av att öppna några paket, vilket resulterade i att Pettson tog sig an dem. Därefter upprepades jaga-katt-proceduren. Nu med två öppnade paket. Ungefär samma framgång för lillen denna gång.

I nuläget är den ena bollen borta och den andra ligger hyfsat orörd under skrivbordet. Att fira en katt alltså. Inte det lättaste.

Sy-ryck

Ibland får jag ryck. Det kan handla om lite olika saker, typ små projekt jag får för mig att göra. Som igår. Då fick jag för mig att sy ett par tights till lillen vid halv tio på kvällen. Hade redan sytt gardiner till vardagsrummet, så tänkte att jag lika gärna kunde passa på medan symaskinen stod framme. Ett litet sy-ryck skulle man kunna säga. Kanske bör tillägga att jag inte har sytt plagg av det här slaget sedan syslöjden på högstadiet, vilket möjligen märktes på kvalitén på sömmarna. Hittade i alla fall det mest galna tyg jag nånsin sett och var naturligtvis tvungen att köpa en liten bit. Det är en blandning av svanar, igelkottar, giraffer och ballonger. Kan det bli bättre? Knappast.

Grannen muntrade upp

Den här dagen har innehållit lite av varje, varav långtifrån allt har varit av det roliga slaget. Glasbit i foten, borttappad vigselring och en pensionerad favoritläkare för att nämna något.

Därför var det extra trevligt att prata i telefon med min granne Birgitta, 80+, tidigare i eftermiddag. Hon är en väldigt mysig gammal dam som alltid får mig på bra humör. Och det verkar som om det är ömsesidigt. "Jag blir så lugn av att prata med dig" sa hon bland annat. Birgitta - I lööv you.

Ett par negativa saker med det där med katt

Jag älskar verkligen att ha katt. Älskar. Det vet ni sedan tidigare. Att ha katt när man bor på en relativt liten yta är dock något annorlunda jämfört med att ha katt i ett stort hus. Främst på grund av allt hår. I ett hus sprids det liksom ut mera och behovet av att städa märks inte riktigt lika tydligt lika fort. Men hemma hos oss. Oj oj oj. Det blir hårigt och sandigt hela tiden. Hur mycket vi än dammsuger, blir strumporna vita av katthår efter bara en kort promenad från köket till sovrummet. Det går liksom inte att komma åt allt.

Kattsand är faktiskt lite jobbigt ibland. Men det beror nog egentligen på att vi har så litet badrum att lådan måste stå precis under tvättstället. Detta medför att hela (lilla) badrumsgolvet ständigt blir nedstänkt med sand (som fastnar så fort minsta vattendroppe hamnar på det). Hade vi bara haft ett liiite större badrum, hade katten liksom fått ha en egen hörna där sanden hade samlats. Nu sprids den vind för våg i hela lägenheten.

Tänk sen på allt vi har fått slänga på grund av att vi har tappat det i kattlådan. Jag säger då det. Senast idag var det locket till min ansiktskräm som slank ur mina fingrar och direkt ner i lådan. Tandborstar, smycken, handdukar, toapapper... Lite av varje. Ofräscht.

Problemet med lådan skulle vi naturligtvis slippa om vi bara lät honom gå ut och göra sina behov. Dock är detta ingen bra lösning i nuläget, då vi bor lite knasigt till för en katt. Svårt för honom att lära sig portkoden, öppna och komma in i trapphuset. Att hitta rätt dörr sen, bland alla dessa bruna av samma typ, vore nog en omöjlighet för honom. Dessutom skulle Viktor troligen få hjärtinfarkt så fort vi släppte ut honom. Bilar?! Tunnelbanetåg?! Rådjur?! Andra katter?! Nä... Inget för en liten känslig kisse som han.

Men den som väntar på nåt gott... Katter lever trots allt i cirka 15 år, vilket innebär att han faktiskt inte kommer att bo här större delen av sitt liv.

Källarplanet

Okej, här kommer den sista delen i min följetong om dockskåpet. Åtminstone för tillfället. Allra längst ner i huset finns det ett kontor/pysselrum (som tyvärr är något murrigt på grund utav avsaknaden av fönster, men tapeten är i alla fall fin) samt ett gästrum. Kontoret är hyfsat oinrett än så länge men hyllplanen är på plats och redo att fyllas. Tyvärr blev bilden väldigt dålig och man ser inte ens den söta lilla telefonen som står på skrivbordet. Men jag får visa hela huset en gång till sen när belysning och piff är på plats och då lovar jag er att det blir bättre bilder.

I gästrummet får många rum att sova, fyra stycken närmare bestämt. Och ett litet pentry finns det också, samt två alldeles nya fåtöljer. Just nu har faktiskt familjen besök av några vänner, så gästrummet kommer till stor användning må jag säga.

De yttre listerna som var träfärgade tidigare, är nymålade i vitt. Även den stora väggen fick bli vit och sen slängde jag upp en fondvägg med stjärnor till vänster också. Tapeten bakom var väldigt sliten. Den här delen av huset är trots allt byggt på 60-talet.

Tonårsrummet

Har tyvärr bara en bild på det här rummet men jag tror att ni ser ganska bra ändå hur det ser ut. Här bor alltså de två lite äldre barnen i familjen. Helt okej att dela rum tycker de än så länge (det är ett betydligt större rum än babyrummet vägg i vägg). TV, stereo, färgglada sängar och en mysig matta under det coola bordet med blomman på är nåt av det som ryms här. Min favoritmöbel härinne är helt klart den röda fåtöljen till höger. Retro så det smäller om det. Än så länge är det lite tomt på väggar och så där, men man får ha i åtanke att familjen är nyinflyttad och fortfarande håller på att installera sig.

Även kattungarna verkar trivas i denna delen av huset, för de befinner sig oftast hos tonåringarna. Ni kanske har märkt att det är en djur-galen familj som bor här? En hund, en papegoja och fyra (!) katter bor tillsammans med mamma, pappa och tre barn. Gött!

Favoritrummet

Okej, dags för mitt favoritrum i huset - babyrummet! Ett rum med mycket färg där det finns plats för både lek och vila. Dagbädden är mest till för föräldrarna så att de har nånstans att ligga om bebisen är ledsen på natten (alla vuxna som nån gång provat att sova bredvid sitt barn i en spjälsäng vet hur påfrestande det är för rygg och nacke). Men den funkar naturligtvis utmärkt även som lekhörna eller sagostund-plats. Kistan rymmer en massa leksaker och även cupcaken är en slags förvarings-box, snyggaste nånsin om ni frågar mig.