Typiskt slö mellandag

Idag gick jag runt med nattlinne och morgonrock på mig ända till klockan 18 typ. Mellandags-slapphet kallas det.

Fast jag har i och för sig rensat en massa bland mina gamla papper och grejer så det räknas inte som en slapp dag till 100 procent.

Hittade bland annat en text jag skrev som fjortonåring där det stod att min högsta dröm var att flytta till London och jobba på BBC. Tydligen skulle jag köpa en donut på väg till jobbet innan jag hoppade på den röda dubbeldäckaren i städernas stad.

Jag skrev även att eftersom jag är sladdis kommer jag aldrig att bli riktigt vuxen vilket jag ansåg vara en "märkvärdig situation".

Har skrattat högt för mig själv ungefär hela dan.

Ätit ostkaka har jag också gjort, vilket jag anser vara en högst anmärkningsvärd syssla. Mamma tyckte inte att jag skulle fota den lilla biten som var kvar, men vadå då? Tror ni jag tänkte på att fota innan jag åt? No no. Då finns det bara en sak i huvudet - ostkakan ska in i munnen snabbast möjligt.

Första natten

En historisk natt. I alla fall ur mitt perspektiv. Detta är första gången jag ska sova utan lillen sedan han föddes. Och då menar jag inte att jag ska sova i en annan säng som honom, det har jag gjort sen han var fem månader ungefär. Nej, jag ska sova i ett helt annat hus, i en annan by, flera mil från min lilla skrutt.

Jag är övertygad om att han klarar det utmärkt, men jag? Kommer jag kunna slappna av eller kommer jag bara ligga och tänka på honom istället? Det återstår att se. Natti natti.

God Jul 2013

F står för fis

Pettson använder ofta förkortningar när han pratar. Ibland är det lätt att fatta vad han menar men vissa gånger är det nästintill omöjligt. Nyss kläckte han förkortningen FFIB - vad kan det betyda? Fundera på det ni...

Dagens kids

Pettson till lillen nyss: 

Vad vill du göra?

Svar:

Youtube titta.

Jag sär jag sär.

Julgodis och lite stress

Det årliga julbaket gick av stapeln i söndags hemma hos oss. Rocky road special, marsipan de luxe, knäck gånger två och en lakritsfudge finns numera i vår kyl. Jag och Pettson var ansvariga för lakritsfudgen och jag måste säga (om jag får skryta lite) att konsistensen blev helt perfekt! Googlade efter ett recept, så om ni är nyfikna på att göra egen, kan ni bara leta lite på internet.

Älskar jul. Älskar denna tiden innan. Älskar myset. Älskar dofterna. Älskar förväntningarna. Älskar godiset. Älskar tomten.

Men jag känner mig lite stressad. Som vanligt. Inte så mycket för grejerna som ska göras utan mer för att det bara är en vecka kvar och jag tycker inte att jag har hunnit njuta tillräckligt ännu. Förstår ni vad jag menar? Man går ju så länge och vet att julen ska komma (ingen surprise direkt) men sen när den väl är här hinner man liksom inte med.

Och nu har lillen blivit sjuk också vilket innebär att vi måste hålla oss inne och inte kan gå på stan och shoppa julisar (gulp, har inte köpt en enda än).

Men jag måste bara säga en sak till innan jag avslutar detta, något spretiga, inlägg. Vi var på lillens förskola och tittade på deras luciatåg i fredags och my god vad söta de var! Lillen sjöng inte ett enda ord trots att vi har övat på diverse tipp tapp-låtar varenda dag de senaste veckorna. Men det gjorde inget, för han var så himla fin i mitt gamla lucialinne och en mjuk stjärngossestrut i tyg som böjt sig. Och när han sprang runt med sin stjärna och sitt ljus såg man stoltheten i hans ögon. Tänk att vi har en egen stjärngosse! En egen!

Ville bara säga det.

Hjälten min

Pettson har en speciell jobb-vecka kan man väl säga... Inledde lite lätt med ett dagpass, fortsatte med ett kvällspass (plus övertid), sov på jobbet, dagpass igen (övertid även här), ett fyra timmar förlängt nattpass och så avslutningsvis ett vanligt (förhoppningsvis) nattpass på det.

Jag är inte avundsjuk om man säger så.

Just nu ligger han och sover, något jag vet att han skulle kunna fortsätta med i säkert ett dygn om jag inte väcker honom. Min lille hjälte.

Ostkakans lov

Var ute och åt födelsedagsmiddag med Pettson i helgen (tack darling) och till efterrätt beställde vi ostkaka. Något jag hade varit sugen på en längre tid. "Kan inte va lätt att servera ostkaka till två smålänningar", sa Pettson och det har han banne mig rätt i.

Hur mycket ostkaka har man som smålänning inte ätit i sina dar? Varenda himla kalas - då ska den ätas. Har någon fyllt år - då ska den ätas. Har någon dött - då ska den ätas. Och då är jag ändå född på 80-talet. Det var ännu värre förr. Min pappa till exempel, uppvuxen i djupaste smålandsskogen, måste i princip ha fått ostkaka direkt i bröstmjölken.

Så kanske är det inte så konstigt att man är lite utav en expert när det kommer till denna delikata efterrätt.

Jag har faktiskt lärt mig att uppskatta den mer på äldre dar, vilket jag sörjer lite. När jag var liten och gick på något av de där hundratals kalasen, fnös jag nog mest åt ostkakan och blev sur över att det inte serverades marängswiss istället. Tänk vad mycket ostkaka jag har gått miste om!

Så hur ska den vara då, den perfekta ostkakan? Jag kan genast meddela att den vi åt i lördags inte var av bästa sort. Den hade liksom mandelflarn inne i sig och var lite för sladdrig i konsistensen. Men det var ett bra försök för att vara gjord av en stockholmare. 

Några handfasta punkter:

- Inte för mycket bittermandel, endast en liten touch

- Fast konsistens

- Inga flarn av mandel, det ska vara bitar som är tillräckligt stora för att uppnå tuggmotstånd

- Kakan serveras ljummen

- Tillbehören består av sylt och grädde

- Vissa hävdar att hjortronsylt är det enda rätta men jag tycker att den är extremt överskattad och lite för norrländsk

Mmmmmmmmmmmmm!

Mogna önskningar

Vi har frågat lillen vad han önskar sig i julklapp. Första gången svarade han "kläder", andra gången "tid". 

Känns inte som om han bara är två. Snarare 42.

Ordningen återställd

Igår kväll när jag kom in i sovrummet låg han och väntade på mig. Så fort jag hade lagt mig kröp han ner och la sig vid mina fötter. Precis som vanligt.

Det känns som om han har förlåtit mig nu.

Övergiven av katten

De senaste nätterna har Viktor sovit i soffan istället för vid mina fötter. Mycket märkligt med tanke på att han har gjort det ända sedan Siri dog och han blev ensam katt i hushållet.

Misstänker att han är lite sur över att jag åkte bort några dagar förra veckan utan att ta med honom. Och det kan man ju förstå. Ensam i en lägenhet liksom. Klart det blir trist.

Men jag hoppas att han snart kommer på bättre tankar och börjar sova hos oss igen. Jag fryser så väldans om fötterna nämligen.

Egentid de luxe

Minns hur himmelskt jag tyckte det var att duscha när lillen var nyfödd. Eller... Det var stressigt ibland också förstås. Vi försökte tajma så att han var ny-ammad och nöjd (han ammade ju i princip dygnet runt i början, så det var lite svårt att slita sig ibland). Men när jag väl stod där i duschen, uppstod ett inre lugn och jag kände hur avslappnad jag blev - egentid. Ingen kunde störa eller ens prata med mig. Jag fick bara tänka på mig själv och "lyxa till det" med lite lukta-gott-grejer. Det var inte många minuter jag var ifrån lillen den första tiden av hans liv.

Numera har jag ganska mycket egentid, särskilt när han är på föris. Men att duscha är fortfarande nåt speciellt för mig. Känslan av egentids-lyx har inte släppt, trots att jag egentligen aldrig har varit en duschfantast. Har alltid mest sett det som ett nödvändigt ont, något jag fortfarande kan göra ibland.

Fast när jag har tänt doftljuset på badrummet, klivit in i vår minimala badkarsdusch och satt på vattnet en smula för varmt så att jag blir alldeles röd på kroppen efteråt - då känns det som allt annat än ett tråkigt måste. Då är det banne mig egentid de luxe.

Nedräkningsljusets frånvaro

Har tidigare bloggat om att det bara finns ett kalenderljus att räkna med; Liljeholmens (läs HÄR eller HÄR om du är intresserad). Vi började leta ganska tidigt efter ett sånt i år, men precis som vanligt var det svårt att få tag i. Igår hade jag mer eller mindre panik när jag insåg att jag skulle få gå och lägga mig den första december utan att ha tänt mitt efterlängtade nedräkningsljus.

Men så gav jag Ica ett sista försök när jag ändå skulle dit och köpa lite bröd och sånt idag. Till min stora lycka hade de satt fram ett helt ställ med olika ljus från Liljeholmen, men det fanns bara tjocka kalenderljus. Dessa vägrar jag köpa eftersom de för det första tar för lång tid att elda och för det andra är alldeles för dyra (79 spänn!!). Hade nästan gett upp hoppet när jag frågade en av kassörskorna om de hade några smala ljus. Hon sa: Ja, jag tror att det finns ett kvar.

ETT! Det blev genast mitt.