Hur mycket ostkaka har man som smålänning inte ätit i sina dar? Varenda himla kalas - då ska den ätas. Har någon fyllt år - då ska den ätas. Har någon dött - då ska den ätas. Och då är jag ändå född på 80-talet. Det var ännu värre förr. Min pappa till exempel, uppvuxen i djupaste smålandsskogen, måste i princip ha fått ostkaka direkt i bröstmjölken.
Så kanske är det inte så konstigt att man är lite utav en expert när det kommer till denna delikata efterrätt.
Jag har faktiskt lärt mig att uppskatta den mer på äldre dar, vilket jag sörjer lite. När jag var liten och gick på något av de där hundratals kalasen, fnös jag nog mest åt ostkakan och blev sur över att det inte serverades marängswiss istället. Tänk vad mycket ostkaka jag har gått miste om!
Så hur ska den vara då, den perfekta ostkakan? Jag kan genast meddela att den vi åt i lördags inte var av bästa sort. Den hade liksom mandelflarn inne i sig och var lite för sladdrig i konsistensen. Men det var ett bra försök för att vara gjord av en stockholmare.
Några handfasta punkter:
- Inte för mycket bittermandel, endast en liten touch
- Fast konsistens
- Inga flarn av mandel, det ska vara bitar som är tillräckligt stora för att uppnå tuggmotstånd
- Kakan serveras ljummen
- Tillbehören består av sylt och grädde
- Vissa hävdar att hjortronsylt är det enda rätta men jag tycker att den är extremt överskattad och lite för norrländsk
Mmmmmmmmmmmmm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar