Minns hur himmelskt jag tyckte det var att duscha när lillen var nyfödd. Eller... Det var stressigt ibland också förstås. Vi försökte tajma så att han var ny-ammad och nöjd (han ammade ju i princip dygnet runt i början, så det var lite svårt att slita sig ibland). Men när jag väl stod där i duschen, uppstod ett inre lugn och jag kände hur avslappnad jag blev - egentid. Ingen kunde störa eller ens prata med mig. Jag fick bara tänka på mig själv och "lyxa till det" med lite lukta-gott-grejer. Det var inte många minuter jag var ifrån lillen den första tiden av hans liv.
Numera har jag ganska mycket egentid, särskilt när han är på föris. Men att duscha är fortfarande nåt speciellt för mig. Känslan av egentids-lyx har inte släppt, trots att jag egentligen aldrig har varit en duschfantast. Har alltid mest sett det som ett nödvändigt ont, något jag fortfarande kan göra ibland.
Fast när jag har tänt doftljuset på badrummet, klivit in i vår minimala badkarsdusch och satt på vattnet en smula för varmt så att jag blir alldeles röd på kroppen efteråt - då känns det som allt annat än ett tråkigt måste. Då är det banne mig egentid de luxe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar