Jag älskar verkligen att ha katt. Älskar. Det vet ni sedan tidigare. Att ha katt när man bor på en relativt liten yta är dock något annorlunda jämfört med att ha katt i ett stort hus. Främst på grund av allt hår. I ett hus sprids det liksom ut mera och behovet av att städa märks inte riktigt lika tydligt lika fort. Men hemma hos oss. Oj oj oj. Det blir hårigt och sandigt hela tiden. Hur mycket vi än dammsuger, blir strumporna vita av katthår efter bara en kort promenad från köket till sovrummet. Det går liksom inte att komma åt allt.
Kattsand är faktiskt lite jobbigt ibland. Men det beror nog egentligen på att vi har så litet badrum att lådan måste stå precis under tvättstället. Detta medför att hela (lilla) badrumsgolvet ständigt blir nedstänkt med sand (som fastnar så fort minsta vattendroppe hamnar på det). Hade vi bara haft ett liiite större badrum, hade katten liksom fått ha en egen hörna där sanden hade samlats. Nu sprids den vind för våg i hela lägenheten.
Tänk sen på allt vi har fått slänga på grund av att vi har tappat det i kattlådan. Jag säger då det. Senast idag var det locket till min ansiktskräm som slank ur mina fingrar och direkt ner i lådan. Tandborstar, smycken, handdukar, toapapper... Lite av varje. Ofräscht.
Problemet med lådan skulle vi naturligtvis slippa om vi bara lät honom gå ut och göra sina behov. Dock är detta ingen bra lösning i nuläget, då vi bor lite knasigt till för en katt. Svårt för honom att lära sig portkoden, öppna och komma in i trapphuset. Att hitta rätt dörr sen, bland alla dessa bruna av samma typ, vore nog en omöjlighet för honom. Dessutom skulle Viktor troligen få hjärtinfarkt så fort vi släppte ut honom. Bilar?! Tunnelbanetåg?! Rådjur?! Andra katter?! Nä... Inget för en liten känslig kisse som han.
Men den som väntar på nåt gott... Katter lever trots allt i cirka 15 år, vilket innebär att han faktiskt inte kommer att bo här större delen av sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar