Detta är en något mer skräckinjagande historia än den förra. Denna orm befann sig nämligen på land, inte på långt avstånd i något vattendrag. Jag, mamma och pappa promenerade i ett litet skogsparti någonstans i Växjötrakten. Kuriosa: Kronobergs län är det mest ormtäta stället i hela världen. Ja, ni läste rätt - i hela världen.
Nåväl. Vi promenerade stillsamt ut mot vattnet för att titta på utsikten. Det kryllade av sniglar. Ugghh. Sunkiga, svarta skogssniglar. Kanske var det därför jag reagerade så sent på ormen. Hade liksom bara sniglar i huvudet. Men så såg jag den. Endast ett par meter snett till vänster framför mina fötter. Den ringlade och var ganska lång. Sort oklar. (Fick senare höra av pappa att det var en snok).
Den adrenalinkicken jag fick var helt sjuk. Min första instinkt var att jag skulle hoppa upp i pappas famn, så att han springandes skulle kunna bära mig därifrån. Ni vet, så som man tänker sig som liten att ens pappa ska rädda en från faror. Så blev dock inte fallet. Jag skrek, sprang emot honom, men han sa bara "vad är det" och verkade inte ett dugg rädd, varpå jag började springa mot bilen istället. "Jaså, var det bara en liten orm. Jag trodde att du hade mött en varg eller björn".
Oh my God.
Ormen ringlade så småningom ner i vattnet och simmade iväg mot nya människor att skrämma. Det dröjde många minuter innan min puls återgick till det normala och varenda gren eller pinne tycktes röra på sig resten av den kvällen. Det var en hemsk upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar