Nålskräck

Jag och nålar går inte ihop. Detta är något jag har känt länge men det blev ännu tydligare igår. Skulle in till sjukan och lämna lite blod. Blev visad till ett rum med en stol som inte gick att fälla, varpå jag direkt påpekade att jag antagligen skulle svimma om jag inte fick ligga ner (brukar bli så). Tror att sköterskan i detta ögonblick blev lite nervös och osäker, men hon visade in mig till ett annat rum där jag fick hoppa upp på en brits istället.

Allt var frid och fröjd, hon letade lite efter lämpliga stickställen och till slut kände jag nålen i armen. Jag låg och var lite sådär gott snurrig som jag alltid blir, när hon plötsligt säger "nej, tyvärr jag missade". What? Kom det inget? Nähä. Bara att vända sig om och ta fram andra armen. Stick, väntan, nej... Hon missade igen.

Om jag var snurrig innan var det ingenting i jämförelse med vad jag kände där och då. Ska jag behöva genomlida flera stick bara för att inte hon kan pricka rätt med nålen? Handsvetten sprutade och jag kände hur jag började få lock för öronen. Att suga ut blod från min kropp är bland det mest traumatiska jag vet. Kan berätta varför en annan gång, men jag har mina skäl, tro mig.

Den stackars sköterskan märkte min oro och fick helt enkelt gå och hämta en kollega som fick ge det ett försök. Då ska vi se, tredje gången gillt. Efter uppumpning av blodtrycksmätaren (eller vad det nu var?), krampaktigt kramande hand och ett antal slag i armvecket lyckades vi till slut få ut eländet.

Puh vad jobbigt detta var alltså. Puh.