Noterade att jag i mitt förra inlägg refererat till "stockholmare" utan att inkludera mig själv i denna skara. Funderade därför en stund på hur lång tid det kommer att ta innan jag ser mig själv som en sådan. Jag har bott här sedan 2005, förutom under en liten paus för Thailands-tripp och annat 2007, men jag känner mig mer småländsk än nånsin. Kanske dras man mer och mer mot sina rötter ju äldre man blir? Kanske blir behovet av att visa och styrka var man kommer ifrån bara mer och mer viktigt?
Att jag nånsin kommer att kalla mig själv för stockholmare ser jag som högst otroligt. Även om jag skulle bo kvar här resten av mitt liv, känns det som om jag alltid kommer att vara smålänning. På djupet. I själ och hjärta. Verbalt, inte minst! Är väldigt tacksam över att Pettson inte heller pratar stockholmska. Då hade det varit betydligt svårare att stå emot. Särskilt i och med att lillen numera snackar söderslang.
Tjipp tjipp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar