Slutet på historien

En sprucken läpp och en uppskrapad kind - det kan man få på föris minsann. Bara av att vara på väg uppför en backe. Men glömmer man att ta emot sig med händerna om man ramlar, då får naturligtvis ansiktet stå för den största smällen.

Ingen förälder vill ha ett skräcksamtal från förskolan/skolan/sjukhuset/polisen som börjar med orden "det har hänt en sak med ditt barn" och jag måste erkänna att jag blev en smula orolig igår när de ringde från föris redan en halvtimme efter att jag hade lämnat lillen.

Nu skulle jag väl knappast kalla det här för ett skräcksamtal. Det hade kunnat vara så mycket värre. Mycket mycket värre. Men för lillen (och mig) blev det en ganska traumatisk dag. Skulle nog säga att det var lillens värsta dag hittills i livet. Och det är ju rätt stort ändå. Ur hans perspektiv.

Hur som helst gick det bra tillslut. Lite blod och några tårar fattigare men ett stygn i läppen och två Bamse-klistermärken rikare. De där klistermärkena tillsammans med den nya lilla Pippi-hästen var helt klart dagens bästa. En dag som vi inte kommer att glömma på länge.