Nu när jag ändå är inne på ämnet turism, kan jag inte låta bli att dra en liten anekdot. Jag och Pettson spenderade två månader i Thailand för några år sedan. Oh så gott. Sista veckan bodde vi i Bangkok, där vi shoppade, sydde upp kläder, åt finfin mat och gick på bio för ynka 20 kronor.
En dag åkte vi till det berömda templet. Vi hade hört från flera håll att tuk-tuk-förarna i det området är extra luriga och bara vill köra en till deras "släktingar". Därför gick vi ett par kvarter bort från templet när det var dags att bege sig därifrån igen. Nu borde det väl ändå inte vara några problem att ta en tuk-tuk? Eftersom vi var lite shoppingsugna, beslöt vi oss för att prova ett nytt köpcentrum som vi hade blivit tipsade om. Tuk-tuk-föraren körde iväg efter att vi hade gett honom rätt adress, men efter en stund började han se något osäker ut och vände sig om till oss och fick fram några meningar på knagglig engelska, typ; It's burn. Fire. It's gone. Burn down.
Här började mina varningsklockor att ringa rejält. Typiskt! Jag visste att vi inte skulle ha hoppat på en tuk-tuk i det området! Nu kommer han säkert att köra oss till nån helläskig gata och kräva oss på pengar. Jag blev så arg. Totalt rasande. I ren frustration tvingade jag honom att stanna mopeden så att jag och Pettson kunde hoppa av. Utan ett ord eller minsta lilla betalning för den sträcka vi hade åkt, stegade vi raskt därifrån. Ha! Ingen lurar oss.
Efter mycket om och men kom vi till sist fram till rätt adress. Vad vi hittade? Ett nerbränt köpcentrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar