Några ord om mammakläder

Säga vad man vill om mammakläder, men snygga är de inte! Det är precis som om klädkedjorna tror att man förvandlas till en tant utan smak eller klädintresse så fort man blir gravid. Jag har i alla fall inte sett ett enda fint plagg, så hojta till om ni har några tips. Inte nog med att de är fula, de är dessutom ganska meningslösa. I alla fall alla överdelar. När modet ser ut som det gör (A-linjeformat 60-tal, lösa klänningar och sånt) förstår jag faktiskt inte vitsen med att köpa en tunika med dragsko under bysten, bara för att det står "mamma" på etiketten.

Observera att detta är hur jag känner NU. Kom tillbaka om ett par månader när jag inte kan knyta skorna själv eller ha på mig annat än Pettsons allra största t-shirtar (om ens de passar).

Underdelar är en annan femma så klart. Jag förstååår att de som brukar ha jeans, tycker att det är ljuvligt att kunna fortsätta använda dessa, tack vare tjugocentimetersmudden högst upp. Men jag som inte äger ett enda par långbyxor, utan spenderar mina dagar i leggings, strumbyxor och jeanstights, förstår inte alls vitsen med mammabyxor. Det funkar hur bra som helst med vanliga modeller för min del.

Trots detta har jag nu inhandlat ett par svarta mammatights. Många hävdar nämligen att det är SÅ skönt att ha något att dra upp över magen. Nja... Vet inte om jag håller med. Tycker mest att det känns märkligt att dra upp ett plagg så högt. Det blir lite gubbkänsla liksom. Nåt känns fel och onaturligt.

Första gången jag hade varit på toa iklädd mina mammatights hände nåt märkligt. Det började liksom kännas lite skumt på benen när jag hade gått ett tag. För mycket tyg och liksom väldigt pösigt. Då kom jag på det! Jag hade glömt att dra upp tightsen över magen. Hade naturligtvis bara placerat dem där jag brukar ha tights, under magen. Resultatet blev att de förvandlades till ett par för långa och extremt för stora pös-byxor.

Denna incident fick mig att inse att jag definitivt inte är redo för mammakläder än.