När man har en bil från -91 får man vänja sig vid att folk kör om en fastän de inte behöver. De tror liksom att bilen bara kan komma upp i 70 kilometer i timmen på sin höjd. Oj oj oj, så fel folk har. Vår gamla Bettan är en riktig pärla som fungerar alldeles utmärkt, såväl i stadsmiljö som på lands- och motorväg. Jag kan alltså köra om lastbilar och fordon med släp och husvagn på motorvägen om jag så vill.
Det var precis det jag höll på med idag, när det helt plötsligt från ingenstans dök upp en röd bil och lade sig i baken på mig. Eftersom jag körde i drygt 110, ökade jag inte min fart det minsta, utan låg tjurigt kvar i omkörningsfilen till jag hade passerat husvagnen. Folk som lägger sig så nära kan vara något utav det värsta jag vet i trafiken. Hallå! Hört talas om tresekundersregeln???!?!
Hur som helst. Han körde om mig så fort jag gått in till höger och då såg jag vad det var för en typ av bil och människa. En man, naturligtvis, med solglasögon och i fyrtioårsåldern. Märket på bilen var för mig okänt, men jag skulle kalla det för en typisk sportbil. Lite fancy så där. Han körde så galet fort! Det var inte klokt. Det tog bara ett par sekunder innan han hade försvunnit ur mitt synfält. Jag satt och blev riktigt irriterad på honom och funderade på om jag skulle ringa 112 och säga åt polisen att plocka honom. Han måste få lära sig en rejäl läxa, tänkte jag. Det är ju helt livsfarligt att köra så fort!
När jag efter ett par kilometer var framme i Jönköping, såg jag plötsligt några blåljus på en civilpolisbil vid sidan av vägen. Den hade stoppat ett fordon... Och JA, det var den röda sportbilen! Jag blev så till mig att jag knöt näven och skrek "YES" högt för mig själv tre gånger när jag körde förbi.
Känslan av att veta att han skulle få sona sitt brott var helt ljuvlig.
1 kommentar:
Jag säger bara; UNDERBART!
Skicka en kommentar