Smålänning för evigt

Även om jag aldrig skulle flytta tillbaka till Småland, kommer jag alltid att vara smålänning. Alltid. Det är en så sjukt stark identitet. Fastän jag inte har bott där på flera år, känner jag mig mer småländsk nu än någonsin tidigare. Kanske för att identiteten hela tiden förstärks av att man ofta pratar om sitt ursprung med folk man möter i sin nya bostadsort.

Det är inte alla landskap som är lika förknippade med sina invånare som smålänningar. Men skåningar, gotlänningar, värmlänningar och norrlänningar (även om det inte är ett landskap) är några till som känns starkt förankrade med sina landskap. Alla har nog en bild i huvudet av hur till exempel en värmlänning är eller hur den pratar. Men hur ofta hör man att någon säger "jag är närklänning" (eller närkebo eller vad sjutton det heter), eller "jag är medelpading" (eller vad sjutton nu DET heter). Aldrig.

När man bor i Stockholm finns det inte ens på kartan att man skulle kalla sig för sörmlänning eller upplänning. Inte en chans. Då är man kort och gott stockholmare. Det finns inget annat. Likaså om man bor i Göteborg, då är man bara göteborgare. Bor man i Malmö däremot, då är man skåning. För skåningar är, som jag skrev innan, ungefär lika förknippade med sitt landskap som smålänningar.

Frågan är om jag skulle kunna kalla mig för stockholmare och ändå vara smålänning i hjärtat? Det är ju också en otroligt stark identitet, förknippad med en lite kaxig dialekt och en något skrytsam framtoning. Precis som smålänningar alltid får höra att de är snåla och att de inte kan prata ordentligt.

Nej, jag känner mig mer som Emil än som Karlsson på taket. Min dialekt kommer alltid att finnas kvar, den är jag otroligt stolt över. Och min snålhet och mitt ursprung likaså. Leve Småland!