Nog hade vi det på känn, att det skulle bli en liten stockholmare av vår son. Men redan? Nä... Jag trodde att det skulle ta längre tid. Det krävdes inte ens två månader på föris förrän dialekten från de andra barnen smittade av sig på honom. Numera säger han "hej dåaa" på ett ytterst stockholmsaktigt sätt. Extremt gulligt även om mitt smålandshjärta värker något.
By the way var den lille herrn inte alls lika imponerad av sin nya kavaj som jag var. Han vägrade faktiskt att ta på sig den överhuvudtaget till en början. Men efter lite lirkande från Pettson gick han tillslut med på det. Och jag dog sötdöden. Om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar