För några veckor sedan bestämde jag mig för att komma in i lite nya rutiner. Från och med då skulle jag gå upp, klä på mig och göra mig i ordning det första jag gjorde på morgonen. Hur trött jag än var. Att gå runt i morgonrock fram till lunchtid funkar inte. Sunkigt och tragiskt. Inte så det ska vara helt enkelt. De nya rutinerna skulle få mig att må bättre och bli piggare.
Men så kom jag på att jag börjat i fel ände. Varför ska jag må dåligt över att jag inte klär på mig? Vem är det som har bestämt att det är sunkigt och tragiskt att gå runt med morgonrocken fram till lunch? Fastän många kanske tycker det, är det väl viktigast vad JAG tycker. Om jag har haft en urusel natt och känner mig supertrött, varför ska jag då klä på mig och sminka mig om jag inte känner för det?
Nej, i själva verket handlar det om att jag behöver öva på att vara snäll mot mig själv. Istället för att få panik över att jag inte har klätt på mig när klockan börjar närma sig tolv, ska jag försöka sluta bry mig. Strunt samma om jag är sunkig i andras ögon, vad gör det? Strunt samma om jag "missade målet" idag, det kommer en ny chans imorgon. Istället för att trycka ner mig ännu mer, ska jag försöka lyfta upp mig. Jag gör som jag vill och jag gör det som känns bäst för stunden. Oavsett om det innebär morgonrock fram till kvällen eller inte. Och där med basta!
Jag behöver inte öva på att klä på mig på morgonen - det vet jag hur man gör. Jag behöver öva på att vara snäll mot mig själv när det inte blir som jag tänkt mig. Dagens visdomsord á la Lilly.
1 kommentar:
Tänk vad skönt att få gå runt i morgonrock halva dagen! Inte alla som har det så lyxigt ;)
Skicka en kommentar