Amningshjärnan lever vidare här i storstan. Detta blev särskilt tydligt igår när jag försökte umgås med folk. Umgås och prata på ett helt normalt sätt över en bit mat. Resultatet: fick koncentrera mig som en tok för att få ur mig vettiga meningar som inte tog slut mitt i. Att prata om nåt annat än det som kretsar i min värld just nu (bebis, bebis och bebis) var en stor utmaning. Bäst gick det komiskt nog när jag satt och ammade i en soffa på behagligt avstånd från middagsbordet. Då kunde jag mer tänka på att lyssna ordentligt och formulera korta inlägg som jag då och då framförde på ett helt okej (?) sätt.
Hur ska det gå när jag börjar på mammagruppen!? Människor som känner mig vet ju att jag var helt normal och kunde prata ordentligt innan jag fick barn. Men när jag nu ska försöka vara käck och lära känna nytt folk samtidigt som jag lider av amningshjärna, är jag ytterst orolig över hur jag ska framstå. De kommer bergis tänka "Pojken var söt, men vad var det egentligen för fel på hans mamma? Förstod inte ett ord av vad hon sa."
Hujedamej för amningshjärna!
1 kommentar:
Det är jobbigt med barn ibland. Men att ha ETT barn är som en promenad i parken. Det är först när nummer två kommer som man fattar att livet aldrig mer återgår till det "normala". När sedan trean kommer märker man ingen skillnad. Då är hjärnan totalt omställd.
Skicka en kommentar