Varför cupcakes?

Måste ta tillfället i akt att spinna vidare på det här med cupcakes. Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer sig att jag är så förtjust i dem. Och vid närmre eftertanke undrar jag om jag egentligen är så förtjust i dem överhuvudtaget? De är ganska sliskiga. Väldigt söta och nästan svåra att få i sig. Men de är vackra förstås. Färggranna och fina.

Jag gick igenom bilderna från förra inlägget och insåg att jag har fått samtliga av grejerna (utom en av magneterna) i present. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad för dessa saker, men jag undrar vad det är med mig som gör att folk tycks tro att jag slukar cupcakes var och varannan dag? För det gör jag inte. Har bakat cupcakes fyra eller fem gånger i hela mitt liv. Fast det förstås. Det är inte alla som har publicerat en film på Youtube där de gör det... Se här.

Kanske är en cupcake-girl trots allt!

Cupcakes - en del av mitt liv

Min vän Marcus påstår att jag är sjukligt fascinerad av cupcakes och att jag fyller hela vårt hem med de söta små bakverken. Jag vill med bestämdhet påstå att så inte är fallet. Därför beslöt jag mig för att gå ett varv med kameran i lägenheten på jakt efter cupcakesrelaterade saker.

Så här i efterhand känner jag mig lite som Maria Montazami med sitt tofsberoende. Ta en titt på det här klippet så förstår ni vad jag menar. Men jag säger som Maria; jag hittar dem knappt, de smälter ju in så bra!

Om olyckan skulle vara framme.

Gott till badet!

Praktisk bricka!

Läppglans, mums!

Doftar kaka...

Bra recept kan man aldrig få för många av.

Ovärderligt - bra formar.

Söt liten magnet.

En självklar ingrediens i julgranen!

Onödigt att bränna sig när man bakar!

Ännu en magnet.

Tulpaner, det ultimata kattgodiset

Vet egentligen inte varför jag fortsätter att köpa tulpaner. De blir ändå bara upptuggade.

Macarons - första försöket

Nu har jag testat. Det gick att baka egna macarons. Men utseendet är egentligen inget jag vill gå in på i nuläget. Det var mitt första försök, ok?!

Kände mig härligt fransk...

Skållade mandlar, hala små rackare.

En flög iväg och la sig i vårt skitiga element.

Redo att malas.

Min bästa vän i köket gör det mesta av jobbet!

Så att jag kan låtsas att jag är i Paris...

Note to self: Det blir roligare med karamellfärg.

För att väga upp: Extra mycket färg på krämen.

Mina allra första macarons!

Kändismöten; plats nummer ett

Jag var elva år och bodde i Visby. Cammen, Lisa, Jennifer och jag var helt uppslukade av arbetet med vår egenstartade skoltidning. När resten av våra klasskompisar hade svenska på schemat, satt vi i biblioteket och hittade på små historier eller ringde till mer eller mindre kända personer från telefonen i lärarrummet. En av dessa var Leif Loket Olsson. Jag var alltid för blyg för att ringa, den biten skötte Cammen. Loket var så genuint trevlig och väldigt 90. Han hade sin glansperiod i mitten av 90-talet. En dag fick vi veta att han skulle komma till Visby. I en mataffär på andra sidan stan, ordnades ett mini-Bingolotto med Loket som den självklara ledaren. Vi skulle dit till varje pris. Jag minns än idag ansiktsuttrycket på vår lärare när vi smet efter halva skoldagen. Irritation personifierad. Men det var det värt. För vi fick träffa vår favoritfarbror. Och dessutom vann jag 500 spänn på en Bingolott med hans autograf på.

Jag var elva år och stod i ett charkutrymme med en bingo-gubbe.

Cammen, Lisa, Loket, jag och Jennifer våren 1996.

Kändismöten; plats nummer två

Jag var nio år och det var högsommar. Hysterin kring sommarlovsprogrammet Tippen visste inga gränser. Miljönörd som jag var, gnuggade jag händer av lycka efter varje nytt avsnitt med smarta miljötips för barn. Nu SKA vi skaffa kompost pappa! En dag var det dags för Tippengänget att spela in ett avsnitt med publik. Det bästa av allt var att detta skulle ske i Växjö, bara några mil hemifrån. Jag och mamma satte oss i bilen och åkte dit. Jag minns att vi var något sena och jag var rädd att vi skulle få dåliga platser. Men det visade sig att vi kom i precis rätt tid. För när vi småsprang mot området, fick vi se en vit Volvo som var parkerad lite avsides. Vid det öppna bagageutrymmet stod inga mindre än Morgan och Lasse! Här måste jag passa på att tacka mamma som pushade mig att gå fram till dem så att vi kunde föreviga ögonblicket.

Jag var nio år och hade precis mött mina största idoler.

Tippen-keps, Tippen-tröja och Tippen-knapp.

Kändismöten; plats nummer tre

Jag var tio år och hade precis flyttat till Visby. Förväntningarna på staden var skyhöga. Jag hade hört att det brukade vara kändistätt på somrarna. En eftermiddag var jag, mamma och pappa utanför Åhléns på Östercentrum. Plötsligt rullar det fram en taxi precis där vi står och ut hoppar Lasse Åberg. Jag blir så till mig att jag inte kan hålla mig, utan utbrister högt till mamma: Men där är ju.... LASSE ÅBERG! Han gav mig en blick och slank sedan snabbt in på Åhléns. Efteråt höll jag på att skämmas ihjäl.

Jag var tio år och hade just varit med om ett av mina riktigt stora kändismöten.