Det hänger visst inte på håret

Som jag har nämnt förr, blir lillen ofta kallad "hon" av alla möjliga människor i olika situationer. Av en snubbe på tunnelbanan eller ett barn på förskolan. Av kassörskan på Ica eller grabben i gungan bredvid. 

När jag tidigare har spekulerat i varför detta inträffar, har jag landat i att det måste bero på håret. Lillen är trots allt nästintill känd för sin rejäla hår-man och jag förvånas inte över att denna frisyr ses som "tjejig" i mångas ögon. Söt som socker är den i alla fall.

Men härom veckan rök den, manen. På lillens egen begäran faktiskt. Han sa att han bara ville ha hår uppe på huvudet och inget i nacken. Sagt och gjort - pottfrilla it was.

Nu ser han väl ändå extreeeeeeemt pojkig ut, tänkte jag.

Nästa dag på dagis:

- Vad heter hon? /Random unge på annan avdelning.

Ridå.

Det där med röda kalsonger

Lillen och jag gav oss ut på kalsong-jakt igår. Man kan väl säga att det är en ganska ny värld för mig, det där med kalsonger. För lillen också så klart. Innan vi åkte frågade jag hurdana underbrallor han ville ha och med bestämd röst svarade han "röda".

Vi åkte in lagom till affärerna öppnade. (Insåg först efter ett tag att det var lönehelg, men kändes för sent att vända. Kan berätta en annan gång om hur mycket jag avskyr att befinna mig i en miljonstad en lördag. En miljonstad under lönehelger? Shoot me please). I vilket fall som helst gick vi till de där vanliga affärerna som jag antar att föräldrar som ska köpa kalsonger åt sina barn går till - H&M, Lindex, Åhléns och KappAhl typ. 

Av alla små kalsonger vi såg, gissa hur många som var röda? Inga. Så klart. Hade väl egentligen inte väntat mig nåt annat, men ändå. Polisbilar, Angry birds, blått och Bamse, grönt och randigt, dinosaurier, lejon, fula fula FULA actionfigurer och bilar. Bland mini-trosorna fanns det mycket rosa, prinsessor, prickigt, blommor och Barbie. Säkert en hel del rött också. Det räknas väl typ som den mest tjejiga färgen efter rosa och lila. Oj oj. 

Nu undrar jag; finns det inga små tjejer som gillar dinosaurier och vill bli poliser eller brandmän när de blir stora? Finns det inga killar som gillar rosa och blommor?

Ibland blir jag så trött att jag blir sugen på att från och med nu sy allt själv till lillen. Varenda litet plagg från strumpa och kalsong till jeans och mössa. Det verkar vara enda sättet för att få vara med och bestämma själv hur man ska klä de små.

PS. Det slutade med att vi fick köpa två polisbils-kallingar och ett par med rytande lejon. Lillen blev hyfsat nöjd men pratar fortfarande om de där röda kalsongerna. DS.

Vilken respons!

Ni som missade inslaget igår, får gärna kika HÄR. Jag har fått så enormt mycket positiv respons på det här att jag är helt chockad. Tack för det! Anledningen till att jag ställde upp, var dels för att jag vill att förlossningsdepression ska bli mindre tabubelagt. Men även för att jag innerligt hoppas att det kanske kan hjälpa nån deppig mamma där ute att förstå att hon inte är ensam om att känna sig ledsen när allt förväntas vara underbart. Tänk vad många det är som lider i tysthet! Kanske känner man att det är nåt som är fel, men vågar inte berätta det för nån? Lyft luren och ring! BVC, MVC, Vårdguiden, BB, var som helst, bara du ringer. Utan hjälp vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom de första 18 månaderna med lillen.

Det är väldigt lätt att man isolerar sig och slutar träffa folk vid en depression. Men det bästa man kan göra är att vara ärlig och berätta om hur man mår för familj och vänner. Hjälpen finns närmre än vad man tror! Det har jag lärt mig på vägen. Hjärtan och kramar till er som finns i mitt liv.

And that's all I have to say about that. At least for now.

Det började lite skakigt men slutade väldigt bra.

TV-tips

Slå på teven vid halv åtta ikväll! Jag råkar nämligen veta att det kommer komma ett intressant inslag på Rapport då. Det handlar om ett ämne som är väldigt viktigt att lyfta fram; förlossningsdepression. Nu skippar vi all tabu kring det där va?

Att försöka fira en katt

Igår fyllde allas vår käre Viktor fyra år. Hurra hurra! Att fira en katt kan tyckas något onödigt, då han ändå inte förstår innebörden av födelsedagar. Men med en tvååring i huset låter vi ingens födelsedag passera obemärkt förbi. Allt som går att fira, firar vi. Det är kul!

Så vi gick till djuraffären och lät lillen välja ett par leksaksbollar till Viktor som vi slog in och gav honom under stor pompa och ståt. Eller, försökte ge honom rättare sagt. Alla vet att Viktor inte är ett så stort fan av lillen, så han försökte ta sig så långt ifrån honom som han kunde när han kom springandes med paketen. Efter en stund insåg till och med lillen att katten inte var intresserad av att öppna några paket, vilket resulterade i att Pettson tog sig an dem. Därefter upprepades jaga-katt-proceduren. Nu med två öppnade paket. Ungefär samma framgång för lillen denna gång.

I nuläget är den ena bollen borta och den andra ligger hyfsat orörd under skrivbordet. Att fira en katt alltså. Inte det lättaste.

Mammas och pappas säng

Jag hade nog en uppfattning om att det var alla barns dröm att sova där. Tänk vad mysigt att krypa ner tillsammans hela familjen och vakna i en enda röra av kuddar, gosedjur och bebisrufsigt hår.

Men vår son tillhör inte den kategorin. Ända sedan han började sova i egen säng vid fem månaders ålder, har han älskat att sova ensam. Han har aldrig stått och ropat att han vill komma in till oss och på morgonen vill han gå upp direkt, aldrig ligga och mysa inne hos oss.

Skönt på ett sätt. Jag har hört många historier om föräldrar som ständigt vaknar av en fot i ryggen eller ett slag i ansiktet av nåt sovande barn. Men ibland kan jag inte låta bli att önska att han sov hos oss. Iallafall nån gång då och då.

Så när han vaknade okristligt tidigt och skrek i morse, försökte jag vyssja, sjunga och natta honom inne hos oss. Men han skrek och skrek. Tillslut förklarade han vad som var fel... "Inte sova mamma och pappas säng!" När jag frågade om han ville till sin säng sa han ja och sen somnade han om där efter cirka en minut. Så kan det gå.

Dockskåpssuccé

Jag hade lite ångest när vi köpte dockskåpet till lillen i julas. För det första var det hutlöst dyrt och för det andra kanske han egentligen är lite för liten för att leka med det. Ganska dumt att lägga en massa pengar på något som inte blir lekt med kan tyckas.

Men nu är jag övertygad om att det var ett bra köp! Han leker med det varje dag och det är så mysigt att sitta bredvid honom och låtsas att dockorna ska gå och handla, bada badkar eller sova i sina söta miniatyrsängar. 

Dessutom känns det som en leksak att växa med. Tror att han kommer att uppskatta huset i flera år framöver. Och om det blir syskon nån gång, kommer fler barn att leka med det. Alltså blir det inte en så dyr grej per lektimme om man tänker efter. (Kan dock tipsa om att det finns jättemånga dockskåp på Blocket i olika prisklasser, nåt vi inte hade en tanke på innan tyvärr).

Välkommen till verkligheten

Det är lätt hänt att saker och ting förskönas en del i bloggar. Välkammade barn, nystädade hem och perfekt sminkade mammor.

Här kommer en rapport från vårt kök i morse. Jag är nästan lite förvånad över att jag och lillen fick i oss någon mat överhuvudtaget idag. Det var tvåårstrots de luxe, en hel tallrik utspilld gröt och en totalt mjölkindränkt morgonrock.

Tvingade på lillen hans ytterkläder under vilda protester samtidigt som jag försökte göra honom något så när representativ genom att torka bort det mesta av blåbärssoppan från kinderna. Sedan var det bara att rusa iväg i snöyran.

Detta var vad som väntade mig när jag kom hem. Och då har ni inte sett diskbänken. Notera gärna den använda blöjan på golvet.

Dockskåpsgalen

Nämnde ju att lillen fick ett dockskåp i julklapp och att jag har blivit mer eller mindre besatt av det. Än så länge är det ganska tomt, möblerna är löjligt dyra, men han ska få några fler i födelsedagspresent. Längtar som en tok efter att få sätta in dem i huset.

Jag hoppas att lillen kommer uppskatta att leka med det så småningom, själva inredningen tror jag att han överlåter till mig (yey!) och nu är det bara att börja surfa runt för inspiration. Kolla till exempel in Kittys helt fantastiska 80-talsinspirerade Lundby HÄR.

Första natten

En historisk natt. I alla fall ur mitt perspektiv. Detta är första gången jag ska sova utan lillen sedan han föddes. Och då menar jag inte att jag ska sova i en annan säng som honom, det har jag gjort sen han var fem månader ungefär. Nej, jag ska sova i ett helt annat hus, i en annan by, flera mil från min lilla skrutt.

Jag är övertygad om att han klarar det utmärkt, men jag? Kommer jag kunna slappna av eller kommer jag bara ligga och tänka på honom istället? Det återstår att se. Natti natti.

Dagens kids

Pettson till lillen nyss: 

Vad vill du göra?

Svar:

Youtube titta.

Jag sär jag sär.

Mogna önskningar

Vi har frågat lillen vad han önskar sig i julklapp. Första gången svarade han "kläder", andra gången "tid". 

Känns inte som om han bara är två. Snarare 42.

Slutet på historien

En sprucken läpp och en uppskrapad kind - det kan man få på föris minsann. Bara av att vara på väg uppför en backe. Men glömmer man att ta emot sig med händerna om man ramlar, då får naturligtvis ansiktet stå för den största smällen.

Ingen förälder vill ha ett skräcksamtal från förskolan/skolan/sjukhuset/polisen som börjar med orden "det har hänt en sak med ditt barn" och jag måste erkänna att jag blev en smula orolig igår när de ringde från föris redan en halvtimme efter att jag hade lämnat lillen.

Nu skulle jag väl knappast kalla det här för ett skräcksamtal. Det hade kunnat vara så mycket värre. Mycket mycket värre. Men för lillen (och mig) blev det en ganska traumatisk dag. Skulle nog säga att det var lillens värsta dag hittills i livet. Och det är ju rätt stort ändå. Ur hans perspektiv.

Hur som helst gick det bra tillslut. Lite blod och några tårar fattigare men ett stygn i läppen och två Bamse-klistermärken rikare. De där klistermärkena tillsammans med den nya lilla Pippi-hästen var helt klart dagens bästa. En dag som vi inte kommer att glömma på länge.

Otippad dag

Det blir inte alltid som man tänkt sig... Sitter i skrivande stund på en buss (!) på väg till sjukhuset med min för närvarande sovande son. Jag som trodde att jag skulle sitta hemma framför datorn och leta jobb hela dan. Icke!

Berättar mer sen.

Naken pappa?

Lillen pratar väldigt mycket nu vilket jag tycker är bra på flera sätt. Dels är det oerhört gulligt och dessutom är det bekvämt att han kan förklara vad han vill, typ dricka vatten, gunga eller läsa bok.

Ibland är det dock lite svårt att förstå vad han menar. Eller hur skulle ni tolka följande mening: Pappa naken tisse inte dammsuga. (Tisse = kisse).

Detta sa han till mig i morse. Jag funderar fortfarande på innebörden av dessa fem ord.

Helt normal småbarnsförälder-konversation

Pettson: Tycker att det luktar lite bajs här i hörnet.

Jag: Tycker att det luktar lite bajs i hela köket.

Pettson: Jaha. Vad ska vi äta till middag?

Djurtights till djurälskaren

Har återigen dött sötdöden på grund av ett klädesplagg. Hittade världens finaste skira lilla chiffong-skjorta med katter, hundar och kaniner på. Om lillen hade varit tjej hade jag inte tvekat en sekund. Nu tvekade jag.

Sen hittade jag dock ett par tights med samma tryck som var, om möjligt, ännu sötare. Slog självklart till direkt! Hur skulle jag kunna motstå när till och med lillen blev alldeles till sig när han fick se dem och ropade "tisse", "nin" och "vovve" så där gulligt som bara han kan?

Är faktiskt lite bitter över att de inte fanns i min storlek också. Djur liksom. Fint.

Den lilla stockholmaren

Nog hade vi det på känn, att det skulle bli en liten stockholmare av vår son. Men redan? Nä... Jag trodde att det skulle ta längre tid. Det krävdes inte ens två månader på föris förrän dialekten från de andra barnen smittade av sig på honom. Numera säger han "hej dåaa" på ett ytterst stockholmsaktigt sätt. Extremt gulligt även om mitt smålandshjärta värker något.

By the way var den lille herrn inte alls lika imponerad av sin nya kavaj som jag var. Han vägrade faktiskt att ta på sig den överhuvudtaget till en början. Men efter lite lirkande från Pettson gick han tillslut med på det. Och jag dog sötdöden. Om och om igen.

Lillens första kavaj

Egentligen är jag inget stort fan av att klä sina barn i alltför "vuxna" kläder. Jag menar, mysbyxor i velour och en t-shirt är väl egentligen bekvämare än stela jeans och en hårt struken skjorta för en liten knodd? (Särskilt på föris, där de leker så himla mycket). Men ibland är det kul att klä upp sig, det tycker väl alla.

Därför kunde jag inte motstå den här kavajen som jag fick syn på på H&M:s hemsida. Den är så söt att jag nästan inte kan ta in det. Kan knappt bärga mig till imorgon då lillen ska få prova den.

Vad som är ännu bättre är att H&M skänker 25% av intäkterna för kläderna i den här barnserien till Unicef - bra där!

Hellre randig vovve än blodigt skelett

Var inne i en leksaksaffär för ett tag sen som var mer eller mindre översvämmad av olika maskeradkostymer. Den ena mer skräckinjagande än den andra. Jag har mycket svårt att förstå mig på de föräldrar som låter sina barn klä ut sig till små djävlar och vampyrer. Halloween är den mest överskattade och värsta "högtid" jag vet. Ja, nu ryter jag till lite, men jag känner mig sugen på att kasta lite dynga på detta fasansfulla påhitt. Det är så irriterande att många blandar ihop Halloween med Allhelgona, då tanken är att vi ska minnas och hedra dem som inte finns hos oss längre. Att då låta sina barn springa runt utklädda till små blodiga skelett! Vad är det för knas?

Nåt sånt här vore väl en bättre kostym att satsa på? Om man nu ändå ska klä ut sig vill säga...