De döda ormarnas sommar

Nej det är ingen boktitel, fastän det låter så. Det är helt enkelt en beskrivning av min sommar just nu. Har inom loppet av bara några dagar lyckats se tre (3!) döda ormar. Hur ofta händer det? Typ aldrig. Förutom i Thailand förstås, där döda ormar längs vägarna var vardagsmat, till och med för mig.

Är så klart mycket tacksam över att ormarna som har kommit i min närhet denna sommar har varit döda.

Tror att det är så där att när man är väldigt rädd för nåt, håller man ständigt alla sinnen på helspänn och kroppen i beredskap för att man ska råka ut för just detta. Och det är liksom därför man ser det där man är rädd för stup i kvarten. Det är nämligen alltid jag som ser ormar överallt. Och det är alltid jag som kan mest om ormar och har absolut flest ormhistorier att berätta. Visste ni till exempel att flest giftormar per kvadratkilometer i hela världen finns i Kronobergs län i Småland? Bara en sån sak. Vem vet sånt? Jo, den som är allra räddast för dem.

HUALIGEN!

Här vare ljus och pling

Ett fynd, helt klart, var den här ljusstaken för tio kronor. Liten och nätt, snitsig och fin. 

Gällande dockskåpsmöbler, har det varit lite skralt må jag säga. Hittade dock en vit flygel med pall för 35 kronor och det får man väl ändå vara rätt nöjd med. Aldrig fel med nåt å spela på liksom.

Äntligen loppis

Längesen jag skrev nånting om loppis, eller hur? Det har varit lite dött på den fronten men under de senaste två veckorna har det tagit fart igen minsann. Jag tror att jag har varit på loppis sju gånger. Fynd-status: hög. 

Egentligen har jag inte varit på jakt efter nåt särskilt förutom dockskåpsgrejer (såklart) och rådjur (alltid). Tänkte börja med att visa en underbar åttiotalsvas som jag köpte för en tia på en yttepytte-loppis i Småland. Den gick inte att motstå eftersom jag genast kände hur bra den skulle passa in i vår lägenhet, alias Villa Villekulla. Idag har jag invigt den med ett knippe rättvisemärkta gammelrosa rosor som matchar blommorna utanpå själva vasen utmärkt. Se själva.

Ostkakans lov

Var ute och åt födelsedagsmiddag med Pettson i helgen (tack darling) och till efterrätt beställde vi ostkaka. Något jag hade varit sugen på en längre tid. "Kan inte va lätt att servera ostkaka till två smålänningar", sa Pettson och det har han banne mig rätt i.

Hur mycket ostkaka har man som smålänning inte ätit i sina dar? Varenda himla kalas - då ska den ätas. Har någon fyllt år - då ska den ätas. Har någon dött - då ska den ätas. Och då är jag ändå född på 80-talet. Det var ännu värre förr. Min pappa till exempel, uppvuxen i djupaste smålandsskogen, måste i princip ha fått ostkaka direkt i bröstmjölken.

Så kanske är det inte så konstigt att man är lite utav en expert när det kommer till denna delikata efterrätt.

Jag har faktiskt lärt mig att uppskatta den mer på äldre dar, vilket jag sörjer lite. När jag var liten och gick på något av de där hundratals kalasen, fnös jag nog mest åt ostkakan och blev sur över att det inte serverades marängswiss istället. Tänk vad mycket ostkaka jag har gått miste om!

Så hur ska den vara då, den perfekta ostkakan? Jag kan genast meddela att den vi åt i lördags inte var av bästa sort. Den hade liksom mandelflarn inne i sig och var lite för sladdrig i konsistensen. Men det var ett bra försök för att vara gjord av en stockholmare. 

Några handfasta punkter:

- Inte för mycket bittermandel, endast en liten touch

- Fast konsistens

- Inga flarn av mandel, det ska vara bitar som är tillräckligt stora för att uppnå tuggmotstånd

- Kakan serveras ljummen

- Tillbehören består av sylt och grädde

- Vissa hävdar att hjortronsylt är det enda rätta men jag tycker att den är extremt överskattad och lite för norrländsk

Mmmmmmmmmmmmm!

S som i Småland

Noterade att jag i mitt förra inlägg refererat till "stockholmare" utan att inkludera mig själv i denna skara. Funderade därför en stund på hur lång tid det kommer att ta innan jag ser mig själv som en sådan. Jag har bott här sedan 2005, förutom under en liten paus för Thailands-tripp och annat 2007, men jag känner mig mer småländsk än nånsin. Kanske dras man mer och mer mot sina rötter ju äldre man blir? Kanske blir behovet av att visa och styrka var man kommer ifrån bara mer och mer viktigt?

Att jag nånsin kommer att kalla mig själv för stockholmare ser jag som högst otroligt. Även om jag skulle bo kvar här resten av mitt liv, känns det som om jag alltid kommer att vara smålänning. På djupet. I själ och hjärta. Verbalt, inte minst! Är väldigt tacksam över att Pettson inte heller pratar stockholmska. Då hade det varit betydligt svårare att stå emot. Särskilt i och med att lillen numera snackar söderslang.

Tjipp tjipp.

Rått-van

Hamnade i en diskussion om möss med ett gäng människor för ett tag sedan. En av dem berättade hur hon hade fått in en mus i sitt kök och vad hon hade fått göra för att bli av med den. Alla förfasades över detta och berättelsen övergick snart i en diskussion om de gigantiska jätteråttorna som har skådats på flera ställen, bland annat här i Stockholm.

Fastän jag också såklart tyckte att det var obehagligt med musen i köket, märkte jag en markant skillnad mellan min reaktion och de andras. De var liksom chockade och lite förvånade över musen. Som om det var ovanligt eller jättekonstigt med en mus i köket.

Då kom jag på det. Till skillnad från dem är jag en riktig lantis. Möss i köket tillhör liksom min uppväxt. Det är typ lika normalt som smör på mackan eller örngott på kudden. Möss i köket? Ja, det har vi haft varje vinter. Tyvärr var vår katt inte ett dugg intresserad av dem så pappa fick ladda råttfällan gång på gång.

Fast det kanske är slut på det nu, för mams och paps har precis inhandlat två rått-störar-mackapärer som utsöndrar ett högt ljud. Dessa ska tydligen få dem att fly fältet. Det verkar onekligen som om de fungerar, för igårkväll när vi satt och kollade på tv hörde vi hur de sprang som tokiga i väggarna. Och det var ingen som höjde på ögonbrynen då inte. Det var bara helt normalt.

Den lilla stockholmaren

Nog hade vi det på känn, att det skulle bli en liten stockholmare av vår son. Men redan? Nä... Jag trodde att det skulle ta längre tid. Det krävdes inte ens två månader på föris förrän dialekten från de andra barnen smittade av sig på honom. Numera säger han "hej dåaa" på ett ytterst stockholmsaktigt sätt. Extremt gulligt även om mitt smålandshjärta värker något.

By the way var den lille herrn inte alls lika imponerad av sin nya kavaj som jag var. Han vägrade faktiskt att ta på sig den överhuvudtaget till en början. Men efter lite lirkande från Pettson gick han tillslut med på det. Och jag dog sötdöden. Om och om igen.

Landet-lyx

Vilken lyx det är att bo på landet och bara kunna gå utanför dörren och plocka världens finaste blombukett. Jag och lillen tog en promenad igår för att spana på kossor och får, då jag plockade den ena sorten efter den andra längs vägarna. Efter halva rundan blev vi mer eller mindre omkullkastade av ett extremt ösregn men som tur var försvann det nästan lika fort som det kom.

Retrovagn för en billig peng

Hittade en vagn i stil med vår i en second hand-affär i Småland. Kanske något sunkig men i helt okej skick. Pris: 750 kronor. Kände mig lite lätt sugen på att köpa den, fräscha till den och sälja den för ett helt annat pris i Stockholm. Man får inte vara dum! Mohahahaha. Men nej. Bättre att den får gå till nån annan lycklig själ med hjärta för retrovagnar.

Ni kanske undrar vad som har hänt med lillens gamla vagn förresten? Uppmärksamma läsare har nog sett att han har legat i en betydligt modernare, grön vagn, på sistone. Japp. Vi har köpt en semestervagn. Eller snarare en får-plats-utan-problem-i-hissen-vagn. Så nu kör vi dubbelt upp. Men han trivs bäst i den gamla, såklart. Stor och rymlig som den är och med sitt härliga gung är den oslagbar rent sovmässigt.

Nedan ser ni loppisvagnen från Småland.

Småländskan finast äro!

Missa för allt i världen inte gårdagens avsnitt av Svenska dialektmysterier! Det handlade nämligen om den finaste dialekten av dem alla - småländskan! Dessutom är stora delar av programmet inspelat bara ett stenkast från där jag växte upp, PLUS att min pappa spelar bastuba (typ) i orkestern som skymtar förbi. Kolla kolla!

HÄR är en länk om du är sugen!

Mer jul!

Den går alltid alldeles för fort! Redan på julaftons kväll satt vi och sjöng om att vi ville ha mer och mer och mer...

Five random pics from christmas eve

Julafton bjöd på fem plus och barmark. High five!

Pettson och jag var glada ändå!

Goood julmat.

Granen som jag och mamma har klätt.

Obeskrivlig lycka!

Älskar smålandssnön

Lite vintermys har jag allt fått! Men imorgon ska det tydligen bli sju plusgrader. Vad är det här för en konstig vinter egentligen?

Småländska äpplen

I helgen fick vi en stor kasse äpplen av mamma och pappa som de hade plockat i sin trädgård. Gjorde två smulpajer igår, otroligt lyxigt och gott! Det är nåt visst med "egna" äpplen...

Mycket kanel, ingefära och kardemumma ska det vara!

En gång lantis, alltid lantis

När jag är hos mina föräldrar, möts jag av en stor gräsmatta, en kohage och lite skogspartier utanför mitt flickrum. Tittar jag ut genom ett av mina andra gamla rum ser jag sjön och bryggan skymta bakom träden i trädgården. Det är en dröm för mig att få bo så här. Det är så fridfullt. Jag sover bättre här än på nåt annat ställe, eftersom det är alldeles mörkt och alldeles tyst på nätterna.

Men allt har sin tid. Och just nu är det asfalt och betong som gäller för mig, i alla fall i några år till. Fast nån gång SKA jag bo på landet igen.

Smålänning för evigt

Även om jag aldrig skulle flytta tillbaka till Småland, kommer jag alltid att vara smålänning. Alltid. Det är en så sjukt stark identitet. Fastän jag inte har bott där på flera år, känner jag mig mer småländsk nu än någonsin tidigare. Kanske för att identiteten hela tiden förstärks av att man ofta pratar om sitt ursprung med folk man möter i sin nya bostadsort.

Det är inte alla landskap som är lika förknippade med sina invånare som smålänningar. Men skåningar, gotlänningar, värmlänningar och norrlänningar (även om det inte är ett landskap) är några till som känns starkt förankrade med sina landskap. Alla har nog en bild i huvudet av hur till exempel en värmlänning är eller hur den pratar. Men hur ofta hör man att någon säger "jag är närklänning" (eller närkebo eller vad sjutton det heter), eller "jag är medelpading" (eller vad sjutton nu DET heter). Aldrig.

När man bor i Stockholm finns det inte ens på kartan att man skulle kalla sig för sörmlänning eller upplänning. Inte en chans. Då är man kort och gott stockholmare. Det finns inget annat. Likaså om man bor i Göteborg, då är man bara göteborgare. Bor man i Malmö däremot, då är man skåning. För skåningar är, som jag skrev innan, ungefär lika förknippade med sitt landskap som smålänningar.

Frågan är om jag skulle kunna kalla mig för stockholmare och ändå vara smålänning i hjärtat? Det är ju också en otroligt stark identitet, förknippad med en lite kaxig dialekt och en något skrytsam framtoning. Precis som smålänningar alltid får höra att de är snåla och att de inte kan prata ordentligt.

Nej, jag känner mig mer som Emil än som Karlsson på taket. Min dialekt kommer alltid att finnas kvar, den är jag otroligt stolt över. Och min snålhet och mitt ursprung likaså. Leve Småland!

Muuuuuuuu

Jag är uppväxt i en liten by ute på landet och har således alltid varit en äkta lantis. Vi hade kossor som betade på en äng bredvid huset och på helgerna gick det inga bussar in till stan. Lantliv är inte det minsta exotiskt för mig, utan helt normalt och väldigt trevligt.

Där jag bor nu, upplevs landet på ett helt annat sätt. Vissa föraktar det och kallar till och med göteborgare för bönder. Andra håller på att längta ihjäl sig efter sitt lilla lantställe (vilket för övrigt är ett av de töntigaste uttryck jag känner till, men det kan vi ta en annan gång).

Jag har hört talas om personer som aldrig har sett en ko. Det är sant. ALDRIG SETT EN KO! Detta är så märkligt att jag knappt kan ta in det.

Här kommer ett tips till er som vill träffa kor och lära er mer om lantliv:

Tur att det finns mjölk i hela landet i alla fall.

Finnes i bokhyllan - nummer tre

Jag tycker att det är intressant att se hur folks inställning till saker ändras över tid. Något som var toppen för en vecka sedan kan plötsligt bli helt värdelöst.

Lite så är det med mikrovågsugnen. När den kom var det en revolutionerande uppfinning som var urhet! Hade man inte en mikro var man helt enkelt hopplöst ute. Men nu är det minst sagt annat ljud i skällan. Senast igår hörde jag någon på TV som sa "Min mikro är sönder men det gör absolut ingenting, 60 % av näringsämnena i maten försvinner om man värmer mat i den". Den som använder mikro nuförtiden är helt enkelt hopplöst ute.

Därför blev jag så glad när jag hittade den här boken i Björkuddens bibliotek. Den visar liksom exakt hur het mikron var på 80-talet. Bläddrar man en stund i den, blir man snart övertygad om att mikron minsann är en bra investering.

Fantastisk!

Mmm så gott!

Den platsar helt enkelt överallt!

Inget är för svårt för mikron!

Nyttig kunskap.

En riktig 80-talsklassiker.

Några av mikrons alla fördelar.

 

Slutligen några till. Men oj då, baka bröd går inte!

Finnes i bokhyllan - nummer två

Här kommer lite utav en doldis, men det är en riktig gammal favorit för min del. En äkta amerikansk cowboy-bok. Den här boken brukade jag och pappa sitta och bläddra i när jag var barn och jag minns att det var så mysigt att krypa upp i soffan och låta pappa berätta om alla bilderna. Förutom alla foton på djur och gubbar, har den även en speciell doft som jag önskar att jag kunde dela med mig av. Den doftar gammalt bibliotek.

Här är den eminente fotografen.

Finnes i bokhyllan - nummer ett

Den här boken kan jag verkligen rekommendera! Om jag skulle göra en sån där lista, typ "999 saker du måste göra innan du dör" eller "1000 filmer du måste se" skulle Utvandrarna garanterat komma med i min "100 böcker du måste läsa". Den skulle nog till och med kunna komma med i "Tio böcker du måste läsa". För så bra är den. Jag tänker inte recensera den eller nåt, det räcker med att säga att det är en svensk klassiker som tillhör vårt kulturarv.

Tror att jag var omkring 15 år när jag läste den. Och det var precis det här exemplaret jag höll i mina händer när historien om Karl-Oskar och Kristina spelades upp för mitt inre. Boken var sliten redan då och jag minns att det var lite jobbigt när jag började närma mig mitten, eftersom den höll på att dela sig där.

Efter att ha läst Utvandrarna blev jag riktig fascinerad av Moberg. Jag gjorde till och med en resa i hans fotspår där jag spanade in var han var född och andra platser som finns med i boken. Mitt specialarbete i nian handlade om emigrationen och på sommarlovet innan gymnasiet åkte jag och mamma och pappa till svenskbygderna i USA. Kalla mig gärna nörd, det skulle bara glädja mig.

Ett välläst exemplar.

Kaffefläck?

Nästa gång den blir läst kanske den faller isär...

Stackars lilla bok!

Kan inte annat än å hålla med.