Ostkakans lov

Var ute och åt födelsedagsmiddag med Pettson i helgen (tack darling) och till efterrätt beställde vi ostkaka. Något jag hade varit sugen på en längre tid. "Kan inte va lätt att servera ostkaka till två smålänningar", sa Pettson och det har han banne mig rätt i.

Hur mycket ostkaka har man som smålänning inte ätit i sina dar? Varenda himla kalas - då ska den ätas. Har någon fyllt år - då ska den ätas. Har någon dött - då ska den ätas. Och då är jag ändå född på 80-talet. Det var ännu värre förr. Min pappa till exempel, uppvuxen i djupaste smålandsskogen, måste i princip ha fått ostkaka direkt i bröstmjölken.

Så kanske är det inte så konstigt att man är lite utav en expert när det kommer till denna delikata efterrätt.

Jag har faktiskt lärt mig att uppskatta den mer på äldre dar, vilket jag sörjer lite. När jag var liten och gick på något av de där hundratals kalasen, fnös jag nog mest åt ostkakan och blev sur över att det inte serverades marängswiss istället. Tänk vad mycket ostkaka jag har gått miste om!

Så hur ska den vara då, den perfekta ostkakan? Jag kan genast meddela att den vi åt i lördags inte var av bästa sort. Den hade liksom mandelflarn inne i sig och var lite för sladdrig i konsistensen. Men det var ett bra försök för att vara gjord av en stockholmare. 

Några handfasta punkter:

- Inte för mycket bittermandel, endast en liten touch

- Fast konsistens

- Inga flarn av mandel, det ska vara bitar som är tillräckligt stora för att uppnå tuggmotstånd

- Kakan serveras ljummen

- Tillbehören består av sylt och grädde

- Vissa hävdar att hjortronsylt är det enda rätta men jag tycker att den är extremt överskattad och lite för norrländsk

Mmmmmmmmmmmmm!

Mogna önskningar

Vi har frågat lillen vad han önskar sig i julklapp. Första gången svarade han "kläder", andra gången "tid". 

Känns inte som om han bara är två. Snarare 42.

Ordningen återställd

Igår kväll när jag kom in i sovrummet låg han och väntade på mig. Så fort jag hade lagt mig kröp han ner och la sig vid mina fötter. Precis som vanligt.

Det känns som om han har förlåtit mig nu.

Övergiven av katten

De senaste nätterna har Viktor sovit i soffan istället för vid mina fötter. Mycket märkligt med tanke på att han har gjort det ända sedan Siri dog och han blev ensam katt i hushållet.

Misstänker att han är lite sur över att jag åkte bort några dagar förra veckan utan att ta med honom. Och det kan man ju förstå. Ensam i en lägenhet liksom. Klart det blir trist.

Men jag hoppas att han snart kommer på bättre tankar och börjar sova hos oss igen. Jag fryser så väldans om fötterna nämligen.

Egentid de luxe

Minns hur himmelskt jag tyckte det var att duscha när lillen var nyfödd. Eller... Det var stressigt ibland också förstås. Vi försökte tajma så att han var ny-ammad och nöjd (han ammade ju i princip dygnet runt i början, så det var lite svårt att slita sig ibland). Men när jag väl stod där i duschen, uppstod ett inre lugn och jag kände hur avslappnad jag blev - egentid. Ingen kunde störa eller ens prata med mig. Jag fick bara tänka på mig själv och "lyxa till det" med lite lukta-gott-grejer. Det var inte många minuter jag var ifrån lillen den första tiden av hans liv.

Numera har jag ganska mycket egentid, särskilt när han är på föris. Men att duscha är fortfarande nåt speciellt för mig. Känslan av egentids-lyx har inte släppt, trots att jag egentligen aldrig har varit en duschfantast. Har alltid mest sett det som ett nödvändigt ont, något jag fortfarande kan göra ibland.

Fast när jag har tänt doftljuset på badrummet, klivit in i vår minimala badkarsdusch och satt på vattnet en smula för varmt så att jag blir alldeles röd på kroppen efteråt - då känns det som allt annat än ett tråkigt måste. Då är det banne mig egentid de luxe.

Nedräkningsljusets frånvaro

Har tidigare bloggat om att det bara finns ett kalenderljus att räkna med; Liljeholmens (läs HÄR eller HÄR om du är intresserad). Vi började leta ganska tidigt efter ett sånt i år, men precis som vanligt var det svårt att få tag i. Igår hade jag mer eller mindre panik när jag insåg att jag skulle få gå och lägga mig den första december utan att ha tänt mitt efterlängtade nedräkningsljus.

Men så gav jag Ica ett sista försök när jag ändå skulle dit och köpa lite bröd och sånt idag. Till min stora lycka hade de satt fram ett helt ställ med olika ljus från Liljeholmen, men det fanns bara tjocka kalenderljus. Dessa vägrar jag köpa eftersom de för det första tar för lång tid att elda och för det andra är alldeles för dyra (79 spänn!!). Hade nästan gett upp hoppet när jag frågade en av kassörskorna om de hade några smala ljus. Hon sa: Ja, jag tror att det finns ett kvar.

ETT! Det blev genast mitt.

Mysteriet med den upphittade regnjackan

Varken jag eller Pettson äger egentligen några ordentliga regnkläder (ja vet, så himla dumt). Därför blev jag mycket förvånad när jag hittade en hoprullad regnjacka i en av våra garderober i förrgår. Det är en mycket praktisk, tunn modell som man liksom kan rulla ihop och stoppa i luvan. 

Jag tog genast en bild på den och skickade till en hel drös med människor som jag vet har varit hemma hos oss den sista tiden (även andra som inte har varit hos oss på länge fick en bild, jackan kan nämligen ha legat där i garderoben typ ända sedan vi flyttade in i vår lägenhet för snart fem år sen). Men alla bara "nej tyvärr, den är inte min." Jag vet att detta MMS till och med har skickats vidare till syskon och andra vänner till dem jag messade, men inte heller där har vi fått napp.

Vems sjutton är jackan?!

Igår la jag ut en status på Facebook där jag efterlyste ägaren men ingen, INGEN, har varken gillat eller kommenterat den.

Jag börjar snart tro att jag har hittat på den. Att jackan egentligen bara finns i min fantasi, eftersom jag vet att jag verkligen behöver en regnjacka själv. Så ligger den där i min garderob och skrattar åt mig och tycks säga "haha, du vill ha mig men det får du inte för jag finns inte på riktigt och om jag hade gjort det hade jag inte varit din ändå."

Hjälp!