Den lilla stockholmaren

Nog hade vi det på känn, att det skulle bli en liten stockholmare av vår son. Men redan? Nä... Jag trodde att det skulle ta längre tid. Det krävdes inte ens två månader på föris förrän dialekten från de andra barnen smittade av sig på honom. Numera säger han "hej dåaa" på ett ytterst stockholmsaktigt sätt. Extremt gulligt även om mitt smålandshjärta värker något.

By the way var den lille herrn inte alls lika imponerad av sin nya kavaj som jag var. Han vägrade faktiskt att ta på sig den överhuvudtaget till en början. Men efter lite lirkande från Pettson gick han tillslut med på det. Och jag dog sötdöden. Om och om igen.

Lillens första kavaj

Egentligen är jag inget stort fan av att klä sina barn i alltför "vuxna" kläder. Jag menar, mysbyxor i velour och en t-shirt är väl egentligen bekvämare än stela jeans och en hårt struken skjorta för en liten knodd? (Särskilt på föris, där de leker så himla mycket). Men ibland är det kul att klä upp sig, det tycker väl alla.

Därför kunde jag inte motstå den här kavajen som jag fick syn på på H&M:s hemsida. Den är så söt att jag nästan inte kan ta in det. Kan knappt bärga mig till imorgon då lillen ska få prova den.

Vad som är ännu bättre är att H&M skänker 25% av intäkterna för kläderna i den här barnserien till Unicef - bra där!

Oktober-idyll

Sol och en massa fina färger - precis så har vi haft det idag. Var nere i parken och fotade lillen bland löven. Har inte lagt in några bilder i datorn än, så jag kan inte visa er. Men det såg ut ungefär så här:

Hellre randig vovve än blodigt skelett

Var inne i en leksaksaffär för ett tag sen som var mer eller mindre översvämmad av olika maskeradkostymer. Den ena mer skräckinjagande än den andra. Jag har mycket svårt att förstå mig på de föräldrar som låter sina barn klä ut sig till små djävlar och vampyrer. Halloween är den mest överskattade och värsta "högtid" jag vet. Ja, nu ryter jag till lite, men jag känner mig sugen på att kasta lite dynga på detta fasansfulla påhitt. Det är så irriterande att många blandar ihop Halloween med Allhelgona, då tanken är att vi ska minnas och hedra dem som inte finns hos oss längre. Att då låta sina barn springa runt utklädda till små blodiga skelett! Vad är det för knas?

Nåt sånt här vore väl en bättre kostym att satsa på? Om man nu ändå ska klä ut sig vill säga...

Vandaler i förorten

Ja hörni. Sånt här kan man råka ut för när man bor i förorten. Är det inte hemskt så säg. Nån har alltså tryckt en snus - en SNUS - på vår älskade bil! Förgrymmade förorts-kids.

Sömntutor är vi allihopa

Sedan lillen började på föris har vi märkt en ny trend - han sover längre på morgnarna. Senaste tiden har han vaknat runt åtta och i söndags fick vi en chock när han väckte oss fem över NIO. Detta är något vi är enormt tacksamma över och jag vet att det är få som kan sova så länge med småbarn i huset.

Har till och med fått börja ställa klockan. Det trodde jag aldrig att jag skulle behöva göra de närmsta tio åren eller nåt. Men sanningen är den att det har hänt att vi har kommit lite sent till föris på grund av våra sena morgonrutiner. Eftersom vi älskar frukost är det absolut inget vi vill stressa med och morgonstunderna är väldigt mysiga när vi sitter där vid köksbordet och lyssnar på radio och mumsar smörgåsar. Jag passar på att njuta (!) av min arbetslöshet på detta sätt. Mysiga morgnar med min minsting minsann!

Inte helt traditionella bullar

Kanelbullens dag! Självklart måste det ätas bullar då. Tänkte slänga ihop en deg lite snabbt innan jag skulle hämta lillen på föris (på typ tio minuter). Inte så genomtänkt. Insåg när jag hade satt igång att blanda degvätska att jag vare sig hade tillräckligt med smör eller mjöl.

Det löste sig ändå tack vare flytande margarin och grahamsmjöl men nog fick de en lite egen, udda touch de där bullarna. Note to self: bocka av alla ingredienser i receptet innan du drar igång ett bullbak nästa gång.

Att baka saker som måste jäsa i en eeeeeevighet är förresten inget jag rekommenderar att göra tillsammans med en otålig ett och ett halvtåring. Gjorde misstaget att nämna ordet "bulle" redan i bilen på väg hem vilket gjorde att han kastades mellan hopp och förtvivlan i typ två timmar innan det äntligen var dags för avsmakning. Puh.