Precis vad jag behövde!

Idag kom Pettson hem med nåt oväntat som gjorde mig väldigt glad!

Tack baby!

Sneak peek

Snart ett år som gifta! Vad passar bättre än att inspirera blivande brudpar med ett stort reportage om vår bröllopsdag. Hildas fantastiska bilder och en käck text av mig finns i en butik nära dig från och med imorgon. Här får ni en liten tjuvkik!

En turist-anekdot

Nu när jag ändå är inne på ämnet turism, kan jag inte låta bli att dra en liten anekdot. Jag och Pettson spenderade två månader i Thailand för några år sedan. Oh så gott. Sista veckan bodde vi i Bangkok, där vi shoppade, sydde upp kläder, åt finfin mat och gick på bio för ynka 20 kronor.

En dag åkte vi till det berömda templet. Vi hade hört från flera håll att tuk-tuk-förarna i det området är extra luriga och bara vill köra en till deras "släktingar". Därför gick vi ett par kvarter bort från templet när det var dags att bege sig därifrån igen. Nu borde det väl ändå inte vara några problem att ta en tuk-tuk? Eftersom vi var lite shoppingsugna, beslöt vi oss för att prova ett nytt köpcentrum som vi hade blivit tipsade om. Tuk-tuk-föraren körde iväg efter att vi hade gett honom rätt adress, men efter en stund började han se något osäker ut och vände sig om till oss och fick fram några meningar på knagglig engelska, typ; It's burn. Fire. It's gone. Burn down.

Här började mina varningsklockor att ringa rejält. Typiskt! Jag visste att vi inte skulle ha hoppat på en tuk-tuk i det området! Nu kommer han säkert att köra oss till nån helläskig gata och kräva oss på pengar. Jag blev så arg. Totalt rasande. I ren frustration tvingade jag honom att stanna mopeden så att jag och Pettson kunde hoppa av. Utan ett ord eller minsta lilla betalning för den sträcka vi hade åkt, stegade vi raskt därifrån. Ha! Ingen lurar oss.

Efter mycket om och men kom vi till sist fram till rätt adress. Vad vi hittade? Ett nerbränt köpcentrum.

Turister - jag bara älskar dem

I takt med att solen lyser längre och längre på dagarna, invaderas Stockholm av turister från världens alla hörn. Och det är ju alldeles fantastiskt! Komsi komsi, staden är som bäst nu på vårkanten. Egentligen är även jag turist i Stockholm. Ohh, I'm an alien, I'm a legal alien. I'm a lantis in Stockholm.

Varje gång jag ser en turist, vaknar en alldeles speciell sida av mig till liv. Jag bara måste hjälpa till! Kan inte hejda mig! Ser jag en förvirrad turist med en karta i handen, vill jag inte göra nåt annat än att rädda denne. Det behöver inte ens vara en förvirrad turist. Jag vill helst prata med alla! "Var kommer ni ifrån? Har ni varit här tidigare? Är det något särskilt ni är intresserade av? Vill ni ha tips? Tunnelbanan? Den hittar ni där framme!" Jag bara älskar att få känna mig behövd! Och att dessutom få briljera lite med mina kunskaper är inte fy skam det heller.

Tyvärr tror jag inte att "gästvänlighet" står överst på listan i de utländska guidböckerna, när det kommer till svenskens mest kända egenskaper. Synd tycker jag. Kan vi inte försöka bli lite mer som folket i Thailand? Där kunde man inte ens nudda sin karta i handväskan innan någon vänlig själ stod redo att förklara vägen till närmsta marknad eller orm-zoo.

Ta er en funderare över det här ikväll gott folk! När hjälpte ni senast en förvirrad turist?

Eric Saaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaade

Tycker att det är intressant att följa utvecklingen av folks uttal av Eric Saades efternamn. När han "slog igenom" förra året hörde jag inget annat uttal än Sade, det lät alltså som om det stavades med ett a. Som jag själv skulle utgå ifrån att det uttalades.

Men nu envisas alla med att säga Sa-ade, eller typ Saaaaaaaaaaade. Det blir ett alldeles för långt a, folk kan inte kontrollera sig och istället låter det som om de har hakat upp sig! Otroligt irriterande om ni frågar mig.

Beslöt mig för att googla detta. Måste få klarhet i frågan. Vad är tanken? A eller AAAAAAAAAAAAAAAA? Följande gick att läsa på expressen.se:

"Stjärnan var mycket glad åt förstaplatsen i tävlingen.

- Jag kommer inte gå och lägga mig ikväll, sa Eric Saade som också berättade hur hans namn ska uttalas.

- Det stavas med två a och ska uttalas med två a."

Expressen känns i detta fall som en mycket pålitlig källa och hädanefter kommer även jag att vara en sådan människa som säger Saaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaade. För vad är egentligen skillnaden mellan ett och två a? Det ÄR svårt att säga två a. Prova själva. Saade. Saade. Saade. Saaaaaaaaaaaaaaaaaaade. Oundvikligt att inte haka upp sig på denna extra bokstav.

Ja ja. Tjingeling!

Nja...

...ett fritidsintresse blir nog tråkigt i samma stund som det blir ett måste. Lilly - tänk nej.

Tänk om...

...skrivandet fick bli en hobby och att jag istället började jobba med något av mina fritidsintressen?