BOR!

Härom dan var jag och mamma och fikade. Vi åkte till ett litet samhälle som heter Bor. Ja, det heter så. Jag har inte glömt ås på slutet, utan det heter så. Fast det uttalas Bår. Hur som helst. Bor är ett litet litet ställe. Det finns Konsum, pizzeria och.... Ja... Det är väl ungefär vad som finns. Förutom bostadshus såklart. Men nu finns det även ett café som ligger i det gamla stationshuset i mitten av samhället. Jag och mamma slog på stort. Vi drack kaffe och åt kringla, stoooor kanelbulle och polkagrisskorpor. Sedan satt vi där i godan ro och lyssnade på byskvallret och gottade oss med vårt fika. Och det var så trevligt. Och det var så mysigt. Ett riktigt chabby chic-ställe. Och det här ligger alltså i Bor. Ville bara säga det en gång till.

Bloggen är konstig!

Förstår inte... Har tittat i flera olika webbläsare nu och bloggen ser helt skum ut i vissa. Konstiga radbrytningar, bilder som ligger på fel sida, text som är yttepytteliten.

Det här tycker jag inte om! Men det är faktiskt inte meningen......... Och jag är tydligen inte tillräckligt teknisk för att kunna lösa det.

Tjipp.

Barndomsdrömmen som inte blev verklighet

När jag var liten var jag helt säker på vad jag ville jobba med som vuxen. Jag skulle bli konstnär och författare. Det var liksom inget snack om saken, klart att jag skulle bli det! Tänkte inte en sekund på att det skulle vara svårt eller omöjligt. Nejdå. Jag som var så bra på att skriva berättelser och rita! Nedan ser ni ett av mina verk. När denna gjordes var jag nästan fem år gammal och levde mitt i min dröm om konstnärs- och författarlivet.

Jag hade fin handstil redan då!

På rådjursjakt med mor och far

Tre second hand-affärer. Två avklarade. En kvar.

Idag tog vi oss an den största av dem. Både mamma, pappa och jag hade siktet inställt på att hitta det perfekta rådjuret till mig. I porslin, med Bambiögon, som jag har berättat om tidigare (här).

Efter en kvarts jakt kände jag mig ganska besviken. Hittade ingenting. Varken rådjur eller nåt annat kul. Men sen sa det pang. Och där stod han. Det var pappa som fick syn på honom. Långt upp på en hylla bland en massa brödkorgar och vaser stod han. Den lilla söta skapelsen. Inte i porslin dock, utan i trä. Men det får duga för den här gången. Hellre ett trärådjur än inget rådjur alls får man tänka.

Den här lilla kraken kommer få det bra hemma hos oss!

Ett telefonsamtal med handsvett

Klockan var snart halv nio på kvällen. Jag hade haft lite pirr i magen hela dan, för jag visste ju att det var ikväll det gällde. Mina frågor var tydligt nedskrivna i ett Worddokument. Här fanns inte tid till att försöka vara spontan. Jag visste att jag inte kunde prata med henne hur länge som helst, så det var viktigt att vi höll oss till ämnet. Även om det kändes som om jag hade hur många frågor som helst att ställa. 20:28. Är det för tidigt att slå numret? Kanske bäst att vänta två minuter till. 20:29. Äsch, vad tusan, nu ringer jag! Med lite lätt handsvett plockade jag upp den röda Kobran och slog alla siffror jag tidigare hade klottrat ner på ett skrynkligt papper. Tut.... Signalerna gick fram..... Tut...... Kom igen, svara nu! Tut.......

- Hi!
- Ehh... Hello, is it Maria?
- Yes it is.
- Hej, det här var Magdalena, vi pratades vid tidigare idag om en intervju...
- Ja, hej! Hur är läget?
- Kanon, själv då?
- Det är bara bra.
- Jo, jag ringer ju från.......

Jag tror att vi pratade i drygt en halvtimme. Det var lite knepigt att hålla Kobran med hakan samtidigt som jag knapprade så snabbt jag kunde på tangentbordet för att inte missa ett enda ord av det hon sa. Det blev såklart några pinsamma pauser. Och självklart grämde jag mig efteråt för att jag hade missat några uppenbara följdfrågor. Men på det hela taget är jag nöjd. Det hade kunnat gå så mycket sämre.

Det var min första kändisintervju. Och jag hoppas på fler.

Mina drömmars strand

På mina drömmars strand är sanden alldeles finkornig. Den är vit och inte ett dugg skräpig.
På mina drömmars strand är vattnet helt genomskinligt. Men det ser turkost ut på håll. Det är bara ett par grader kallare än i luften, så jag blir så där lite lätt avsvalkad när jag går i. Efter några simtag tittar jag ner och ser fullt av regnbågsfärgad fisk och sjöstjärnor.
På mina drömmars strand ligger jag och Pettson på varsin sarong och läser pocketböcker. Hans är en deckare, såklart, och jag läser den senaste av Marian Keys.
På mina drömmars strand är det nästan helt tomt på folk sånär som på ett och annat kärlekspar som också ligger på saronger och läser böcker.

Det bästa av allt är att mina drömmars strand finns på riktigt. För fyra år sedan låg jag där på min sarong. Då snorklade jag för första gången i exotiskt vatten. Och drack coconut shakes precis hur ofta jag ville.

Och allt var gott.

Ett fulländat foto

Det här fotot är taget långt innan digitalkameran var påtänkt. Just därför, togs det bara ett foto på mig och Carro den där stunden i Palle och Anitas hall. Och just därför, blev det inte raderat för att det inte var tillräckligt bra. Utan istället blev det framkallat i en gammal hederlig fotobutik, på riktigt fotopapper, minns ni sånt?

Nu har fotot blivit inscannat och digitalt. Och jag tycker att det är en helt fulländad bild. Vi är finklädda inför tolvslaget, lite förväntansfulla. Carro ser helst ut att vilja gå därifrån och det är säkert de vuxna som har sagt åt oss att hålla varann i handen. Det faktum att jag har fingret i näsan, ser jag lite som en revolt. Haha, om jag ska tvingas vara med på bild ska jag minsann göra som jag vill!

Carro och jag nån gång under det glada 80-talet.